Jag går vidare
”Gör det inte Emelie!” är de sista orden jag hinner läsa innan jag vänder ner mobilskärmen mot bordet och lägger mig bredvid. Vi ser på en film, en helt okej komedi och det enda jag kan tänka på är att det är någon annans arm som håller om mig och inte hans, att varken bröstet som jag vilar mitt huvud mot eller läpparna som snart rör sig mot mina är hans. Ingenting stämmer längre, allting är oklart och förvirrande men jag är arg och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll.
Jag är arg på honom. Har varit arg så länge nu, frustrerad och förbannad på just bara honom. Arg för att han nte svarar på mina meddelanden och arg för att han får mig att bli sådan här. För jag skiter fullständigt i vem som tycker vad numera och för att jag vet att han ändå inte finns kvar hos mig. För det spelar ingen roll att jag saknar honom, det spelar ingen roll att jag dricker alldeles för mycket på krogen och att läpparna jag kysser nu inte är hans. Det är för sent för det och jag ger liksom upp, orkar inte längre stå emot utan faller handlöst in i någon annans armar trots att jag efteråt hetsröker i väntan på bussen och trots att hela jag skakar när jag till slut kommer in till stan. Men istället för att mötas av orden ”jag varnade dig” så möts jag av ett ”Men herregud hur är det? Emelie du skakar ju!” och så vi låser in oss på en toalett på första bästa krog. Jag skakar än och andas långa djupa andetag. Mumlar ”vad har jag gjort?” om och om igen även om jag egentligen aldrig gjort något fel mot någon annan än mig själv.
Jag sitter vaken om nätterna och kan inte sova. Om dagarna kurar jag ihop mig till en boll och vägrar röra på mig. När folk frågar hur det är med mig så tvingar jag fram ett leende trots att klumpen i halsen liksom får mig att vilja spy, gråta, skrika och vråla att jag hatar hatar hatar honom. Men jag får inte fram ett ord och förstår inte vad som hänt. Förstår inte varför jag aldrig får några svar och varför allting blev som det blev. Men jag bestämmer mig för att det är dags att strunta i det nu. Dags att ta sig i kragen och förstå att det inte hjälper. Att det inte hjälper att gömma sig i någon annans famn, att ”man väcker en ångest när man släcker en annan”.
Trots månaderna som gått är jag fortfarande kluven och vet varken ut eller in. Jag letar upp hans adress på birthday.se, skriver ett brev och rotar fram alla gamla tågbiljetter som jag någonsin sparat från vår sommar tillsammans. Men det slutar där. Jag skickar inte brevet. Sätter mig inte på ett tåg dit för att vänta utanför hans trappuppgång. Jag låter bli för att jag vet att jag kan vara hur kär som helst men utan honom så är det kört, och nu måste jag gå vidare.
Så jag gör det.
Jag går vidare, även om det inte alltid går.
Jag är arg på honom. Har varit arg så länge nu, frustrerad och förbannad på just bara honom. Arg för att han nte svarar på mina meddelanden och arg för att han får mig att bli sådan här. För jag skiter fullständigt i vem som tycker vad numera och för att jag vet att han ändå inte finns kvar hos mig. För det spelar ingen roll att jag saknar honom, det spelar ingen roll att jag dricker alldeles för mycket på krogen och att läpparna jag kysser nu inte är hans. Det är för sent för det och jag ger liksom upp, orkar inte längre stå emot utan faller handlöst in i någon annans armar trots att jag efteråt hetsröker i väntan på bussen och trots att hela jag skakar när jag till slut kommer in till stan. Men istället för att mötas av orden ”jag varnade dig” så möts jag av ett ”Men herregud hur är det? Emelie du skakar ju!” och så vi låser in oss på en toalett på första bästa krog. Jag skakar än och andas långa djupa andetag. Mumlar ”vad har jag gjort?” om och om igen även om jag egentligen aldrig gjort något fel mot någon annan än mig själv.
Jag sitter vaken om nätterna och kan inte sova. Om dagarna kurar jag ihop mig till en boll och vägrar röra på mig. När folk frågar hur det är med mig så tvingar jag fram ett leende trots att klumpen i halsen liksom får mig att vilja spy, gråta, skrika och vråla att jag hatar hatar hatar honom. Men jag får inte fram ett ord och förstår inte vad som hänt. Förstår inte varför jag aldrig får några svar och varför allting blev som det blev. Men jag bestämmer mig för att det är dags att strunta i det nu. Dags att ta sig i kragen och förstå att det inte hjälper. Att det inte hjälper att gömma sig i någon annans famn, att ”man väcker en ångest när man släcker en annan”.
Trots månaderna som gått är jag fortfarande kluven och vet varken ut eller in. Jag letar upp hans adress på birthday.se, skriver ett brev och rotar fram alla gamla tågbiljetter som jag någonsin sparat från vår sommar tillsammans. Men det slutar där. Jag skickar inte brevet. Sätter mig inte på ett tåg dit för att vänta utanför hans trappuppgång. Jag låter bli för att jag vet att jag kan vara hur kär som helst men utan honom så är det kört, och nu måste jag gå vidare.
Så jag gör det.
Jag går vidare, även om det inte alltid går.
skriven
Ville bara skriva tack för det här inlägget. Du skriver så fruktansvärt bra och du satte just ord på alla mina känslor just nu, befinner mig i ungefär likadan situation och du beskrev det väldigt bra. Så tack!