75 minuter av ren perfektion
Det är först nu som jag kan andas ut igen, först nu som jag kan börja smälta allt det som just har hänt. Vi har sprungit som idioter över spårvagnsspår och övergångsställen, sprungit genom centralstationen och över perrongen för att just hinna sätta oss på tåget innan det att dörrarna stängs och tåget börjar röra sig söderut och hem igen. Vi passerar Kungsbacka, passerar Varberg utan att jag egentligen hinner lägga märke till det. Är så tankspridd och fascinerad av kvällens konsert, så imponerad och känslomässigt berörd.
Klockan är 23.57 när vi når Halmstad, vi är utmattade och jag känner verkligen hur varenda muskel i kroppen värker när vi kliver in i mammas bil som står och väntar på oss utanför Pressbyrån. För tolv timmar sedan satt vi utanför Liseberg, satt under en nyköpt filt, under ett paraply medan Therese twittrade om hur vi åt babybel, läste och tog powernaps då vi hade så många timmar kvar. Men tiden tickade på, det var kallt, riktigt jävla kallt, men till slut och efter många om och men så fick vi komma in, fick sätta oss med ryggarna mot kravallstaketet, köpa öl och känna hur det började närma sig samtidigt som våra kroppar återigen värmdes upp.
Under hela konserten står jag med tårar i ögonen. Sjunger inte ens med i texterna trots att jag kan dem. Står mest tyst och iakttar vad som händer på scen. Iakttar Olivers fantastiska sätt att röra sig över scenen samtidigt som fingrarna rör sig fjäderlätt över bassträngarna. Hur Romy rör sig, lite mer försiktigt men hela tiden med en säkerhet i rösten och hur Jamie kombinerar sina beats i ena sekunden med slagverk i andra. Står bara där, längst fram, ser och hör hur perfekt deras resultat är, när alla bitar faller på plats, när musiken når publiken och hur de spelar låt efter låt den ena mer fantastisk än den andra och hur de tillsammans skapar 75 minuter av ren perfektion.
En del av mig förstår just där och då varför jag har haft så svårt för att lyssna på dem den senaste tiden, samtidigt som jag på något sätt hittar tillbaka och inte vill ha någonting annat i öronen än just dem. Det finns så många låtar som jag relaterar till, som väcker minnen från sommaren och Hultsfred, allt det som varit. Saker som gör ont men som ändå väcker fina minnen. Men när jag väl kommit hem och framåt halv två krupit ned i sängen så vet jag, vet att jag inte längre tänker låta någon ta det ifrån mig. Inte låta någon ta ifrån mig min kärlek till musiken.
Klockan är 23.57 när vi når Halmstad, vi är utmattade och jag känner verkligen hur varenda muskel i kroppen värker när vi kliver in i mammas bil som står och väntar på oss utanför Pressbyrån. För tolv timmar sedan satt vi utanför Liseberg, satt under en nyköpt filt, under ett paraply medan Therese twittrade om hur vi åt babybel, läste och tog powernaps då vi hade så många timmar kvar. Men tiden tickade på, det var kallt, riktigt jävla kallt, men till slut och efter många om och men så fick vi komma in, fick sätta oss med ryggarna mot kravallstaketet, köpa öl och känna hur det började närma sig samtidigt som våra kroppar återigen värmdes upp.
Under hela konserten står jag med tårar i ögonen. Sjunger inte ens med i texterna trots att jag kan dem. Står mest tyst och iakttar vad som händer på scen. Iakttar Olivers fantastiska sätt att röra sig över scenen samtidigt som fingrarna rör sig fjäderlätt över bassträngarna. Hur Romy rör sig, lite mer försiktigt men hela tiden med en säkerhet i rösten och hur Jamie kombinerar sina beats i ena sekunden med slagverk i andra. Står bara där, längst fram, ser och hör hur perfekt deras resultat är, när alla bitar faller på plats, när musiken når publiken och hur de spelar låt efter låt den ena mer fantastisk än den andra och hur de tillsammans skapar 75 minuter av ren perfektion.
En del av mig förstår just där och då varför jag har haft så svårt för att lyssna på dem den senaste tiden, samtidigt som jag på något sätt hittar tillbaka och inte vill ha någonting annat i öronen än just dem. Det finns så många låtar som jag relaterar till, som väcker minnen från sommaren och Hultsfred, allt det som varit. Saker som gör ont men som ändå väcker fina minnen. Men när jag väl kommit hem och framåt halv två krupit ned i sängen så vet jag, vet att jag inte längre tänker låta någon ta det ifrån mig. Inte låta någon ta ifrån mig min kärlek till musiken.