döden döden döden
Jag ser programmet med samma namn som rubriken och kan inte sluta gråta. Ett program om döden. Det är ett avsnitt om bl.a. Kristian Gidlund och tårarna tar inte slut. Jag gråter bara mer. Har börjat läsa hans blogg nu, Kristians alltså, "i kroppen min" som han skrev under tiden då han var sjuk, från början till slut. Det gör ont att läsa då det han skriver om är både sorgligt och rakt igenom sant, men det är också himla vackert på samma gång.
Jag tänker på morfar. På förra sommaren. På en fuktig filt fylld med körsbärskärnor utanför trädgårdsföreningen i Göteborg där jag satt och köade till kvällens konsert med kent när mamma ringde. Ringde och sa att morfar inte längre levde. Att han blivit värre och nu avlidit. Minns hur hon frågade först, innan hon berättade, vilka jag var där med. Hon ville försäkra sig om en sak först, att jag inte var ensam.
Allting stannade upp när hon sa det. Som om ingen värld existerade utanför den där filten vi satt på just då när jag kröp in i min väns famn. Det går inte ens att förklara.
Och trots att det idag gått snart ett och ett halvt år så är det ibland fortfarande svårt att förstå. Att han är och förblir borta. För det händer att jag ibland glömmer. Att jag glömmer bort att morfar inte längre lever, att han inte kommer att komma tillbaka igen.
När jag den eftermiddagen i Juli 2012 slutat gråta, slutat gråta för en stund för att allting tar slut. Tårarna tar slut. Om så bara för en stund. Då bestämde jag mig för att gå. Och så blev det med. Jag gick på konserten den dagen och med Sannas armar virade runtom mig sjöng vi till låten vi så många gånger hört förut, sjöng till en låt vars text där och då fick en helt ny mening. Mannen i den vita hatten.
Vi ska alla en gång dö
Jag tänker på morfar. På förra sommaren. På en fuktig filt fylld med körsbärskärnor utanför trädgårdsföreningen i Göteborg där jag satt och köade till kvällens konsert med kent när mamma ringde. Ringde och sa att morfar inte längre levde. Att han blivit värre och nu avlidit. Minns hur hon frågade först, innan hon berättade, vilka jag var där med. Hon ville försäkra sig om en sak först, att jag inte var ensam.
Allting stannade upp när hon sa det. Som om ingen värld existerade utanför den där filten vi satt på just då när jag kröp in i min väns famn. Det går inte ens att förklara.
Och trots att det idag gått snart ett och ett halvt år så är det ibland fortfarande svårt att förstå. Att han är och förblir borta. För det händer att jag ibland glömmer. Att jag glömmer bort att morfar inte längre lever, att han inte kommer att komma tillbaka igen.
När jag den eftermiddagen i Juli 2012 slutat gråta, slutat gråta för en stund för att allting tar slut. Tårarna tar slut. Om så bara för en stund. Då bestämde jag mig för att gå. Och så blev det med. Jag gick på konserten den dagen och med Sannas armar virade runtom mig sjöng vi till låten vi så många gånger hört förut, sjöng till en låt vars text där och då fick en helt ny mening. Mannen i den vita hatten.
Vi ska alla en gång dö