Natten då vi skrev våra initialer i snön

Vi går runt och skriver våra initialer i snön, det är en kall februarinatt då, en sådan då det snöar och allting är gnistrande vitt och varenda vindpust känns som tusen nålar mot bara kinder. Men jag är full och märker inte det då. För jag har druckit alldeles för många öl, pratat engelska i flera timmar och bara ler där vi går sida vid sida. Han frågar om han får sova hos mig och jag säger ja, säger att det ju finns en extrasäng på mitt rum så det är klart att han inte ska åka hem nu, klockan är ju mitt i natten och det är fruktansvärt kallt.

Vi går vidare bort till vandrarhemmet och jag spejjar åt alla håll, smyger nästan fram på tå. Får man ens ha någon på sitt rum? Ja, det står ju två sängar där för all del, men jag bokade faktiskt ett rum för en. Kan det vara tillåtet? Jag skakar av mig tankarna och tänker att det ordnar sig imorgon, ikväll är jag full och glad och får spendera en hel natt med någon som kallar mig vacker med brittisk dialekt.

Och vi pratar halva natten, pratar i timmar om nästan ingenting. Om amerikanen jag hade öldrickartävling med och om den svenske killen som var ett "weirdo" som ville bjuda på alla hjärtans dag middag. Pratar om framtidsplaner och drömmar och om saker som kanske inte alls spelar någon roll egentligen. Men vi har inget bättre för oss, det är natt och vi är här och nu.

Vi har puttat ihop sängarna och när jag vaknar morgonen efter ligger han tätt intill. Han vaknar strax efter mig och skrattar åt mitt ansiktsuttryck då jag gnyr och drar täcket över huvudet. Huvudet dunkar, ögonen värker och jag vill sova mer. Så vi sover lite till. Hånglar lite till. Pratar lite till och jag borrar in huvudet i kudden igen.

På förmiddagen lämnar vi vandrarhemmet som om inget hänt, jag ser ingen jobba i receptionen och tänker att där kom vi allt undan bra. Har förstås inte yttrat mig om min oro kring vad som skulle kunna hända utan bara ler när vi går förbi biltaken som vi skrivit på natten innan.

Men även om han bjuder på te och stryker handen över mitt huvud som jag vilar i mina händer, allt för att skydda ögonen mot det skarpa ljuset, så kan jag inte låta bli att tänka att det är fint ändå. Fint att vi är här. Att vi inte känner varandra men just har spenderat en hel natt åt att prata om livet som om vi aldrig gjort något annat.

Till slut är det dags att gå. Dags för honom att åka hem för att hinna till jobbet några timmar senare igen för att sälja mer öl till mig följande kväll. Och dags för mig att piggna till, göra mig mänsklig och möta världen och vänner ännu en dag.

Och även om det på sätt och vis är över där och då så finns det ingen ånger eller skam.
Bara en ny vänskap och knäppa minnen av en lång och snöig natt.

V å r


Ligger på soffan och hör hur det sågas på gården utanför.
De förbereder för våren som är på väg och jag lyssnar på Krunegård och tänker att det är bra.
Bra att våren är på väg och att det äntligen kan bli varmt igen.

Tänker att det är bra att vi äntligen kan börja leva igen.
För det är först när våren kommer som staden blir levande.
Först då som jag möts av nya människor vart jag än går och chockeras över att det finns så mycket människor i denna stad som hela vintern känts tyst, tom och trist.

Det finns så mycket jag vill göra och så mycket jag vill göra om.
Jag ligger och tänker tillbaka på Hultsfred, dans och kyssar.
På sena kvällar i proppfyllda soffor och på rökiga balkonger.
Och alla de där kvällarna då vi drack för många glas vin.

Jag behöver allt igen.
Behöver vår och värme.
Närhet, kyssar, kärlek.

Snälla snälla snälla.
Låt våren komma fort.
Låt allt det jag önskar bli på riktigt.

Brevvänner i en månad!


Kom på en helt otroligt kul grej just när jag var på väg att stänga ner datorn, jag och Elin har ju mailat i en hel månad nu! En tid som gått otroligt fort även om det känns som att vi känt varann hur länge som helst!

För att göra allt lite enklare...
Elin är alltså en av de tjejer som jag började maila med efter Sandra Beijers brevvänsinlägg och var den jag klickade allra bäst med. Med samma musiksmak, intressen och drömmar så övergick våra mail till någonting som helt enkelt blev ett måste i vardagen. Kollar alltid mailen om dagarna nu och om jag inte hinner svara ber jag Elin om ursäkt på facebook och lovar att svara så fort jag kan. Vi har varandras telefonnummer och paniksmsar i jobbiga situationer eller skickar små lyckosms när det händer något alldeles särskilt. Vi peppar varandra och längtar tillsammans till vårt älskade London och pratar om hur bra det kommer att bli och att vi banne mig ska klara det.

Ville mest bara uppmärksamma detta för det är en helt grym tjej och jag kan inte tänka mig att det kan bli annat än fantastiskt när vi väl träffas!

Kram på dig Elin!