VÅREN ÄR PÅ VÄG!

Jag kan inte göra annat än att jubla av lycka!

Igår drack jag årets första uteserverings-vin och satt och njöt med snygg-vännen Tina. Det luktade grillat och kändes precis sådär lagom mysigt där vi satt under varsin filt och pratade bort en stund av eftermiddagen på Lilla torg. Och jag kan nu inte göra annat änt att längta efter alla eftermiddagar och kvällar vi kommer spendera på uteserveringarna framöver i vår och sommar!

Idag åkte solglasögonen och den nya jeansjackan på, vilket fick mig att känna mig sådär alldeles lagom vårig. Blev en middag hos mormor, mycket mat, förrätt - varmrätt - efterrätt. Och inte lite av vardera heller. Men det är så det ska vara. Mormors mat = mycket mat!

Ikväll kör vi dessutom igång med årets första grillning och för en gångs skulle kan jag väl säga att jag ändå gillar känslan av att det är söndag! Jag har ett hel veckas lov framför mig, som visserligen kommer att innehålla en hel del skolarbeten men också gott häng och lite allmänt skoj.

39 dagar kvar tills Västervik med tjejerna.
56 dagar kvar tills studentbalen.
68 dagar kvar tills studenten.
73 dagar kvar tills avfärd mot Hultsfredsfestivalen med Tina!

Nu kör vi!

"Genom att ta ordet 'homo' i sin mun, benämnde hon oss - och det som benämns finns, och kan inte sluta finnas"

Älskade, klokaste, bäste Jonas Gardell.
Läste just hans artikel i Expressen Kultur och kunde inte hålla tårarna borta en enda sekund.

Läs. Läs. Läs!

H Ä R

(Och missa för bövelen inte "En helvkäll med Jonas Gardell" på SVT1 ikväll! Själv får jag se det i efterhand, men kan ju inte bli annat än så väldans bra!)

the hopes i harbored fled, as they often do, but I still dream of you

Jag ligger på sängen och äter påskgodis medan jag försöker skriva klart den där krönikan om Hultsfredsfestivalen 2012. Men jag fastnar i andra tankar, proppar i mig choklad och lägger mig istället på rygg, tänker på allt som var, lyssnar på Future Islands och saknar så mycket att det gör ont.

Det är påsklov nu, 10 dagars ledighet från skolan men 10 dagar fullproppade med skolarbete, utbildning, en sista provning av balklänningen och lite kyrkhäng med fina vänner.

Så på något sätt har jag inte tid att tänka, sakna, älta mer just nu.
Men det är svårt att låta bli, för han tränger sig på även i stunder då jag kämpar som mest för att hålla honom på avstånd. Han är överallt och ingenstans. Försvunnen och borta för alltid, men alltid här i hjärta och hjärna och i hela mig. Och det spelar inte längre någon roll att det gör ont, men jag minns fortfarande allting där och då, när det just fanns ett han, ett jag, ett vi.