the hopes i harbored fled, as they often do, but I still dream of you

Jag ligger på sängen och äter påskgodis medan jag försöker skriva klart den där krönikan om Hultsfredsfestivalen 2012. Men jag fastnar i andra tankar, proppar i mig choklad och lägger mig istället på rygg, tänker på allt som var, lyssnar på Future Islands och saknar så mycket att det gör ont.

Det är påsklov nu, 10 dagars ledighet från skolan men 10 dagar fullproppade med skolarbete, utbildning, en sista provning av balklänningen och lite kyrkhäng med fina vänner.

Så på något sätt har jag inte tid att tänka, sakna, älta mer just nu.
Men det är svårt att låta bli, för han tränger sig på även i stunder då jag kämpar som mest för att hålla honom på avstånd. Han är överallt och ingenstans. Försvunnen och borta för alltid, men alltid här i hjärta och hjärna och i hela mig. Och det spelar inte längre någon roll att det gör ont, men jag minns fortfarande allting där och då, när det just fanns ett han, ett jag, ett vi.

Kommentera här: