Det börjar just här.

Tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton och nitton.
Det är sju, sju år då jag varit tonåring.
Sju år som präglat min uppväxt, som tidvis fått mig att brytas ner till en fjuttig liten klump fylld av ångest och panik men som tidvis också förändrat, stärkt och byggt upp mig igen.


Alla frågar hur det känns, känns att jag nu inte längre kommer att vara tonåring. Frågan får mig att skratta till, rycka på axlarna och tänka att, vadå det är väl ingenting speciellt med det?
Fast, i efterhand gör frågan mig fundersam och får mig att tänka efter. För att fylla tjugo är större än att nu få handla på systembolaget. För det är tonåren som har tagit mig hit, som gjort mig till den person jag har blivit idag, hur klyschigt det än kan låta. Alla de osäkra åren fyllda av blyghet, ångest och smärta har präglat mig just lika mycket som alla de stora och glädjefyllda stunderna jag upplevt under samma sju år. Och jag har längs vägen fått ta ett flertal beslut som format min väg, som när jag redan som femtonåring bestämde mig för att det var just samhällskunskap och journalistik som jag skulle läsa på gymnasiet och när jag som artonåring bestämde mig för att London, där skulle jag bo.


Tonåren är en hel rad av första gånger. Första fyllan. Första kärleken. Första cigaretten och första hemmafesten. För att då nämna några. Det är lika delar vackert och förtjusande som också ångestfyllt och hjärtkrossande. För det är även här de första stora sveken och besvikelserna finns att hitta.


Tillsammans har vi varit tretton år och skolkat från skolan, varit fjorton år och druckit vodka med vatten en tisdagskväll i December och sagt att vännens illamående nog visst var kräksjukan – vi hade ju bara druckit te och ätit pepparkakor. Vi har också varit femton år och druckit cider i en park – för att sedan få sitta ner i ett allvarligt samtal hemma då en ljugit om att det var filmkväll en skulle på den där kvällen då någon vän till ens förälder sedan sett en ute i stan. Vi drack märkliga blandningar av juicer och alkohol, cider á la 2,25:or som vi kunde köpa nere på Ica när vi fyllt femton år, smög med oss alkohol från våra föräldrar (förlåt pappa, om det någon gång varit någon ölburk som spårlöst försvunnit) och började nu att spendera midsomrar och nyår med vänner istället för familjen.

Även om alkohol givetvis varit en stor grej i tonåren, en stor grej då det varit nytt och spännande så har det givetvis inte varit allt.

Utan det var också åren då jag konfirmerades, fann Elida och människor som fått mig att kämpa när jag inte orkat mer. Det var även då jag mådde dåligt, så förskräckligt dåligt att jag inte ville mer. Då ångesten grävde ner sig i bröstet och allting kändes meningslöst. Det var under dessa år jag tidvis slutade äta för att jag ville bli smal och vacker – trots mina då redan pinnsmala armar och ben, då jag i panik och gång på gång letade efter nya sätt att vara destruktiv på när mamma fått syn på de små, svagt rosa ärr som en gång fanns att hitta på min bara hud, då jag med tårar i ögonen och ångest i bröstet skrev tankar kring självmord och potentiella brev i min anteckningsbok – som fanns där som en trygghet när det var som allra värst.

Det var hårda och mörka år, år som jag i efterhand vet varit, till viss del, förgäves. Som inte hade behövt vara just så ångestfyllda och svåra som de då var – då allt kretsat kring ett stort svek som tagit upp så många års dåligt mående. Men kanske är det tonåren de syftar på i det så klassiska uttrycket, ”sju svåra år”. För om det är så, då kan de väl ändå tänkas att också, på sätt och vis, ha rätt.

Det jag dock vill se tillbaka på i tonåren är åren då vi var sexton, sjutton, arton och nitton år. De sista fyra åren. De år då vi gick i gymnasiet. När mörkret börjat lätta och även de svåraste stunderna gick att, bit för bit, ta sig igenom.

För de åren var de där jag fann så mycket av det som gör mig glad idag, som gör mig till mig och som gör att jag fått chansen att förverkliga en hel rad av fantastiska drömmar. Och nu, nu när tonårens år är över och jag blivit – efter att ha blivit myndig och tagit studenten – vuxen för tredje gången gillt, så är det bara en sak som jag kan säga säkert.

Det är nu det börjar om igen.
Med nya drömmar som ska uppfyllas och nya mål som ska nås.
Och det börjar just här.

Birthday celebrations á la Halmstad

Det blev visst ännu en Halmstadhelg då det vankades födelsedagsfest! Det blev sourz-drinkar, gott häng och fina återseenden.





De två tjejer jag framförallt var gladast över att träffa igen var ju ovanstående. 
Två partners in crime som inom kort även ska dras upp till Göteborg för lite quality time och finhäng.

Idag: lunch hos modern min, upphämtning av glömda saker på gårdagens festligheter samt tillbaka till Göteborg - snart ny jobbvecka på gång men söndagsångesten kan åtminstone hållas under kontroll med ett nystädat rum att komma hem till. Eller tja, åtminstone för en stund.

Årets första parkhäng

Onsdagen var dagen då våren nått Göteborg på riktigt, om så bara för ett tag. Jackan fick åka av när jag slutat jobba och åkt in till stan för att möta upp Therese för lite fint sällskap under min lediga eftermiddag!

Vad vi skulle göra var ytterst oklart men det hela slutade med att vi tog oss bort till Trädgårdsföreningen för årets första parkhäng, drack lite vin och pratade om "allt mellan himmel och jord" eller typ bara killar. Linnéa slöt upp framåt slutet innan tjejerna skulle vidare på sitt håll och det blev dags för mig att åka hem. 

Årets första parkhäng är avklarat i alla fall och nu hoppas jag att ryktena om minusgrader igen bara är dumma påhitt och att våren kan ta fart på riktigt.