2014-11-27

"Försöker skriva ord som betyder någonting. Vars innebörd betyder någonting vackert. Men höstens gråa himlar sänker sig över oss och jag vill inget annat än att åka hem. Ta bussen hem till tryggheten. Lägenheten. Sängen. Täcket. Min värld. Orkar inte gå runt i denna dvala. Halvt glad, halvt borta i tankar."
 
Ord skrivna för två år sedan. 
Ord som lika gärna kunnat vara skrivna idag. 

Jag blir inte klok på vad det är som håller mig vaken om nätterna, förstår inte hur jag kan ligga klarvaken tills det snarare är tidig morgon än natt innan jag somnar in bara några få timmar innan alarmet går av. Blir inte klok på hur min kropp, som är så trött om dagarna, inte kan sova när den borde. 

Nu är det åtminstone helg. Helg tills måndag kl 13 och jag ska njuta av varenda sekund. Umgås med fina vänner, se på Så mycket bättre med Mathilda och gå på julskyltningen på söndag. Första advent. Kan inte riktigt förstå var tiden har tagit vägen den här hösten. Men nu är vi här, framme vid ett sista månadsskifte för det här året och har en sista månad framför oss av plugg plugg plugg och julmat, pepparkakor, glögg och lussebullar. Sedan är 2014 över. 

Idag är det förresten exakt ett år sedan jag kom hem från London. 
Kan inte riktigt förstå det heller. 
Saknar staden, saknar Elin och Jacob och alla äventyr. 
Men det tar vi en annan gång. 
Godnatt.

Vi kanske trodde att vi var ett undantag.

 
Det har snart gått ett och ett halvt år sedan vi tog studenten. Sedan vi drack champagne på ett skumpigt flak och sjöng med till ”En vän med en bil” när vi lämnade gymnasiet bakom oss. Då när en era var över och en ny fick sin början.

Vi hade våran livs bästa dag. En dag tillsammans innan allting skulle vara över. Innan vi skulle lämna allt det som varit våran vardag i tre år. År som vi spenderat tillsammans i grupprum där vi gömt oss från lektioner vi inte orkat ta del av, på hemmafester där vi hånglat i varandras kök och både skrattat och gråtit med varandra.

Jag minns hur vi de där sista veckorna i gymnasiet gick runt med en klump i bröstet. Hur skulle vi kunna lämna allt det här bakom oss? Hur skulle vi kunna lämna varandra? Det var någonting som inte gick att förstå sig på. För vi var ju allting vi hade, allting som hade betytt någonting. Åren då vi funnit våra första riktiga kärlekar och våra hjärtan slagit snabbare än någonsin för att ibland gå sönder i småbitar som vi sedan hjälpt varandra att bygga ihop igen.

Jag har bott i tre städer på ett år. Lämnade Halmstad tre månader efter studenten i en panik över att behöva komma härifrån, få andas annan luft än den som fanns kvar i spillrorna av det vi lämnat bakom oss den sommaren.

Jag har flyttat, tröttnat och flyttat igen. Kanske flytt mer än flyttat. Flytt ifrån en ångest som slitit och slagits i mitt bröst. En ångest som sagt att ”vad fan ska det bli av dig?” och ”du klarar ju ingenting”.

Efter ett år var jag tillbaka igen. Tillbaka i hemstaden med så många minnen, lika delar vackra som förödande. Men det är inte samma sak längre. Trots alla historier staden bär på, trots alla hemligheter vi delar så är det så mycket som förändrats nu. Så många som försvunnit. Ur staden, men också ur mitt liv. Gamla vänner som lever sina liv på andra håll idag, som har andra drömmar, vänner och vardagar. Just som jag.

För det är så det är. Saker förändras. Folk förändras. Vi kanske trodde att vi var ett undantag, att VI skulle ju alltid, alltid, alltid finnas kvar. Alltid vara desamma. Tillsammans.

Det finns undantag. Somliga vänner försvinner inte. Inte ens när vi inte pratat på över ett halvår innan vi hörs av och säger "hej, hur är allt nu?". Istället kan allting vara just som vanligt, när vi efter månader till slut ses igen. Som om det inte gått någon tid alls, som om vi aldrig lämnat varandras sida.

Andra försvinner. Och en vän försvann. Vi hade haft våra dispyter, eller kanske hon mer sina mot mig. Somliga jag kan förstå och andra inte. Idag har hon raderat mig ur sitt liv. Det låter kanske hårt men det är väl sådan sanningen också är. Kall och rå. Ibland.

Idag är jag borttagen från sociala medier och vi har inte haft kontakt på flera månader. Sedan hon sa att vi lägger allting bakom oss, att vi kanske kan ses när hon kommit hem och dricka vin. Att vi hörs och puss och kram. Sedan ingenting mer.

För det blev inget vin. Och jag är inte längre en del av hennes liv.
För saker blir inte alltid som vi sagt, trott och hoppats. Det är så livet fungerar.
Och det går vidare ändå.

När det regnar i Stockholm och ingenting är som vi tänkt oss

Vi sitter inklämda vid ett bord i en nästan fullsatt lokal. Mobilen vibrerar på bordet och vi båda ser ner på den där den ligger. Jag mår illa och petar i den vegetariska grytan på min tallrik. Vi är i Stockholm och hade sett fram emot den här middagen, den vegetariska buffén på Söder. Men nu får jag inte i mig någonting alls.

Du såg allting. Såg hur mitt ansiktsuttryck gick från glad till tom på en kort sekund när jag sa ”Jag kommer snart, ska bara svara på det här” och stegade ut ur affären fort för att gömma mig bakom en pelare. Läsa meddelandet igen. Och igen. Och igen. För att plötsligt var ingenting med den här dagen längre rätt. Det var två timmar tidigare när vi gick på stan utan en tanke på vad som skulle kunna gå snett.

Nu. Efter en promenad genom ett regnigt Stockholm där inga tårar synts, sitter vi här. Och jag tar upp mobilen där den ligger. Svarar på meddelandet. Lägger ner den igen. Äter långsamt av maten på min tallrik och tänker att jag inte får gråta mer, inte ikväll. Du häller upp mer öl i mitt glas och trots att ingenting är som vi tänkt oss, varken i eller utanför den här staden så har vi varandra.

Vi torkar varandras tårar för att vi vet saker som ingen annan vet. Du och jag. Och trots att livet inte tycks vilja oss väl där och då, trots att vi går runt med telefoner som är tomma på svar eller fyllda av dåliga nyheter så är det du som kramar om mig när allting känns åt helvete. Jag som pudrar dina kinder när du gråtit på en bänk i tunnelbanan. Du som inte säger någonting när jag köper en öl för mycket, som låter mig hållas.

För vi har varandra och säger fuck livet flera gånger om.
Sedan sjunger vi till Krunegård hela vägen hem den natten.