Emelie J.

Vi sitter inklämda vid ett bord i en nästan fullsatt lokal. Mobilen vibrerar på bordet och vi båda ser ner på den där den ligger. Jag mår illa och petar i den vegetariska grytan på min tallrik. Vi är i Stockholm och hade sett fram emot den här middagen, den vegetariska buffén på Söder. Men nu får jag inte i mig någonting alls.

Du såg allting. Såg hur mitt ansiktsuttryck gick från glad till tom på en kort sekund när jag sa ”Jag kommer snart, ska bara svara på det här” och stegade ut ur affären fort för att gömma mig bakom en pelare. Läsa meddelandet igen. Och igen. Och igen. För att plötsligt var ingenting med den här dagen längre rätt. Det var två timmar tidigare när vi gick på stan utan en tanke på vad som skulle kunna gå snett.

Nu. Efter en promenad genom ett regnigt Stockholm där inga tårar synts, sitter vi här. Och jag tar upp mobilen där den ligger. Svarar på meddelandet. Lägger ner den igen. Äter långsamt av maten på min tallrik och tänker att jag inte får gråta mer, inte ikväll. Du häller upp mer öl i mitt glas och trots att ingenting är som vi tänkt oss, varken i eller utanför den här staden så har vi varandra.

Vi torkar varandras tårar för att vi vet saker som ingen annan vet. Du och jag. Och trots att livet inte tycks vilja oss väl där och då, trots att vi går runt med telefoner som är tomma på svar eller fyllda av dåliga nyheter så är det du som kramar om mig när allting känns åt helvete. Jag som pudrar dina kinder när du gråtit på en bänk i tunnelbanan. Du som inte säger någonting när jag köper en öl för mycket, som låter mig hållas.

För vi har varandra och säger fuck livet flera gånger om.
Sedan sjunger vi till Krunegård hela vägen hem den natten.