Vi kanske trodde att vi var ett undantag.
Det har snart gått ett och ett halvt år sedan vi tog studenten. Sedan vi drack champagne på ett skumpigt flak och sjöng med till ”En vän med en bil” när vi lämnade gymnasiet bakom oss. Då när en era var över och en ny fick sin början.
Vi hade våran livs bästa dag. En dag tillsammans innan allting skulle vara över. Innan vi skulle lämna allt det som varit våran vardag i tre år. År som vi spenderat tillsammans i grupprum där vi gömt oss från lektioner vi inte orkat ta del av, på hemmafester där vi hånglat i varandras kök och både skrattat och gråtit med varandra.
Jag minns hur vi de där sista veckorna i gymnasiet gick runt med en klump i bröstet. Hur skulle vi kunna lämna allt det här bakom oss? Hur skulle vi kunna lämna varandra? Det var någonting som inte gick att förstå sig på. För vi var ju allting vi hade, allting som hade betytt någonting. Åren då vi funnit våra första riktiga kärlekar och våra hjärtan slagit snabbare än någonsin för att ibland gå sönder i småbitar som vi sedan hjälpt varandra att bygga ihop igen.
Jag har bott i tre städer på ett år. Lämnade Halmstad tre månader efter studenten i en panik över att behöva komma härifrån, få andas annan luft än den som fanns kvar i spillrorna av det vi lämnat bakom oss den sommaren.
Jag har flyttat, tröttnat och flyttat igen. Kanske flytt mer än flyttat. Flytt ifrån en ångest som slitit och slagits i mitt bröst. En ångest som sagt att ”vad fan ska det bli av dig?” och ”du klarar ju ingenting”.
Efter ett år var jag tillbaka igen. Tillbaka i hemstaden med så många minnen, lika delar vackra som förödande. Men det är inte samma sak längre. Trots alla historier staden bär på, trots alla hemligheter vi delar så är det så mycket som förändrats nu. Så många som försvunnit. Ur staden, men också ur mitt liv. Gamla vänner som lever sina liv på andra håll idag, som har andra drömmar, vänner och vardagar. Just som jag.
För det är så det är. Saker förändras. Folk förändras. Vi kanske trodde att vi var ett undantag, att VI skulle ju alltid, alltid, alltid finnas kvar. Alltid vara desamma. Tillsammans.
Det finns undantag. Somliga vänner försvinner inte. Inte ens när vi inte pratat på över ett halvår innan vi hörs av och säger "hej, hur är allt nu?". Istället kan allting vara just som vanligt, när vi efter månader till slut ses igen. Som om det inte gått någon tid alls, som om vi aldrig lämnat varandras sida.
Andra försvinner. Och en vän försvann. Vi hade haft våra dispyter, eller kanske hon mer sina mot mig. Somliga jag kan förstå och andra inte. Idag har hon raderat mig ur sitt liv. Det låter kanske hårt men det är väl sådan sanningen också är. Kall och rå. Ibland.
Idag är jag borttagen från sociala medier och vi har inte haft kontakt på flera månader. Sedan hon sa att vi lägger allting bakom oss, att vi kanske kan ses när hon kommit hem och dricka vin. Att vi hörs och puss och kram. Sedan ingenting mer.
För det blev inget vin. Och jag är inte längre en del av hennes liv.
För saker blir inte alltid som vi sagt, trott och hoppats. Det är så livet fungerar.
Och det går vidare ändå.
Vi hade våran livs bästa dag. En dag tillsammans innan allting skulle vara över. Innan vi skulle lämna allt det som varit våran vardag i tre år. År som vi spenderat tillsammans i grupprum där vi gömt oss från lektioner vi inte orkat ta del av, på hemmafester där vi hånglat i varandras kök och både skrattat och gråtit med varandra.
Jag minns hur vi de där sista veckorna i gymnasiet gick runt med en klump i bröstet. Hur skulle vi kunna lämna allt det här bakom oss? Hur skulle vi kunna lämna varandra? Det var någonting som inte gick att förstå sig på. För vi var ju allting vi hade, allting som hade betytt någonting. Åren då vi funnit våra första riktiga kärlekar och våra hjärtan slagit snabbare än någonsin för att ibland gå sönder i småbitar som vi sedan hjälpt varandra att bygga ihop igen.
Jag har bott i tre städer på ett år. Lämnade Halmstad tre månader efter studenten i en panik över att behöva komma härifrån, få andas annan luft än den som fanns kvar i spillrorna av det vi lämnat bakom oss den sommaren.
Jag har flyttat, tröttnat och flyttat igen. Kanske flytt mer än flyttat. Flytt ifrån en ångest som slitit och slagits i mitt bröst. En ångest som sagt att ”vad fan ska det bli av dig?” och ”du klarar ju ingenting”.
Efter ett år var jag tillbaka igen. Tillbaka i hemstaden med så många minnen, lika delar vackra som förödande. Men det är inte samma sak längre. Trots alla historier staden bär på, trots alla hemligheter vi delar så är det så mycket som förändrats nu. Så många som försvunnit. Ur staden, men också ur mitt liv. Gamla vänner som lever sina liv på andra håll idag, som har andra drömmar, vänner och vardagar. Just som jag.
För det är så det är. Saker förändras. Folk förändras. Vi kanske trodde att vi var ett undantag, att VI skulle ju alltid, alltid, alltid finnas kvar. Alltid vara desamma. Tillsammans.
Det finns undantag. Somliga vänner försvinner inte. Inte ens när vi inte pratat på över ett halvår innan vi hörs av och säger "hej, hur är allt nu?". Istället kan allting vara just som vanligt, när vi efter månader till slut ses igen. Som om det inte gått någon tid alls, som om vi aldrig lämnat varandras sida.
Andra försvinner. Och en vän försvann. Vi hade haft våra dispyter, eller kanske hon mer sina mot mig. Somliga jag kan förstå och andra inte. Idag har hon raderat mig ur sitt liv. Det låter kanske hårt men det är väl sådan sanningen också är. Kall och rå. Ibland.
Idag är jag borttagen från sociala medier och vi har inte haft kontakt på flera månader. Sedan hon sa att vi lägger allting bakom oss, att vi kanske kan ses när hon kommit hem och dricka vin. Att vi hörs och puss och kram. Sedan ingenting mer.
För det blev inget vin. Och jag är inte längre en del av hennes liv.
För saker blir inte alltid som vi sagt, trott och hoppats. Det är så livet fungerar.
Och det går vidare ändå.