Jag vet hur ont det gör när hoppet dör men askan är den bästa jorden



Vi är två dagar in på tentaveckan och varenda möjlig stund ägnas åt att peka ut ordklasser, läsa på om grammatiska strukturer och en hel drös av teorier. Sara är min trogna pluggkompanjon som står ut med mig både när jag blir förbannad och tjurig för att jag inte förstår och som kan skratta åt mig när jag flummar iväg totalt utan att veta vad jag pratar om. 
Igår pluggade vi tills solen gick ner och färgade himlen rosa och idag satt vi i min tomma lägenhet på golvet och drack te. 

Om fyra dagar flyttar jag in i lägenheten som är min min min i ett helt år och jag längtar tills söndagen är här då både tentan är gjort och flytten avklarad. Om fyra dagar kan jag andas igen.

mitt hjärta är ditt att förstöra.

Precis som jag
lever du på hoppet om att det ska finnas en chans. 
Lyssnar på låtar som känns i hjärtats mitt. 
Precis som jag. 

Skillnaden är att du vill någonting annat än jag, 
och om du får det. 
Vad har jag då kvar? 

Snälla säg det, säg om det är så. 
Spräck bubblan jag lever i, 
den gjord av hopp och längtan
efter någonting som aldrig kan bli mitt.

Och just i ögonblicket när jag vaknar hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum

Jag vaknar av mig själv för första gången på länge. Inget tjutande alarm. Bara kroppen som säger att nu, nu är jag redo, redo att vakna till en ny dag. Somnade innan midnatt, utslagen efter gårdagens bravader. Ja, alltså efter Gekås då. Timmar av trängsel bland hundratals (tusentals?) människor som alla var ute efter tvättmedel, kläder, porslin. 
Efteråt, efter en hemresa med varsin burger king-måltid i baksätet, blev jag bjuden på fest. Tackade nej och såg på en och en halv film med Anne Hathaway innan jag gav upp, borstade tänderna och släckte lampan.

Vaknar idag upp efter att för första gången på en och en halv vecka sovit ordentligt. Somnat innan midnatt och vaknat efter nio, nästan tio, timmars sömn.

Vaknar till en länk från Mathilda till ett fint blogginlägg som får det där som river och sliter att lugna sig för en stund. Då en mailväxling mellan två författare får morgonen att verka något bättre.

Nu är klockan snart halv elva och jag hör röster och steg ifrån övervåningen och i trappan. Det är dags att gå upp. Ta tag i det som denna söndagen handlar om. Om tentaplugg, flyttpackning och några maskiner tvätt dessutom.
Men just nu, för en liten stund, känns det okej.