innan vi faller i varandras armar ska vi falla isär

Har i veckan gått på otaliga promenader, fått stora blåmärken både här och var, gått på overalls-klipp-picknick och druckit lite för mycket vin, ätit grillat, skrivit på kontrakt inför jobb och fikat någon form av kladdig chockladbrownie. 
Och pluggat lite, förstås. 
 
Har väl gjort annat också. Typ gråtit. Varit arg. Varit ledsen. Hyperventilerat. Låst in mig på toaletter. Tagit för lite hänsyn till andra pga varit för inne i mig själv. 

Vad jag dock inte har gjort är att jag inte har vårdat mina vänskaper och relationer så väl som jag borde ha gjort. Utan tagit avstånd genom att snarare verka dryg, nonchalant och obrydd. Trots att faktum är att det är just precis tvärtom, bara det att jag inte alltid, under framförallt de sämre dagarna, vet hur jag ska hantera det bättre.
 
Fick frågan idag om hur det är, om det verkligen är okej. Jag sa ja. 
Det kanske inte är bra och okej ur många avseenden men just nu så har jag snart läst klart mitt första år på högskolan och börjar dessutom jobba på mitt nya jobb om bara tre dagar. Och när jag har kommit så långt så vill jag ändå mena på att det väl måste vara bra när jag lyckats med det. Jag har ju lyckats göra någonting rätt, någonting duktigt trots allt.
 
Det enda jag kan säga för övrigt är Förlåt. 
Jag vill inte heller se vänskap falla sönder och samman. 

I just can't get enough of you


Hämtade ut en av sommarens biljetter igår. 63 dagar kvar tills jag får gå på konsert på Ullevi igen och se One Direction med Bella. Längtar.