Emelie J.

Onsdagen har gått från morgon till kväll utan att jag egentligen hunnit reflektera över allt som har hunnits med. Sista plugget inför morgondagens gruppredovisning har skrivits. En lunch hos mormor har ätits upp medan vi pratat om stormen som kom och gick, balkongräcken och tak som lossnat i de hårda vindarna. En stor kaffe dracks upp under samtal om allt som kommit och gått under de senaste året med en vän jag inte träffat på länge, samtal om kärlekar som gått upp i rök och nya som dykt upp under årets gång, om felsteg och misstag och om att hitta tillbaka till någonting bra igen. Sedan en promenad längs med vintermörka vägar hem till en annan vän för att äta perfekt kladdig kladdkaka, dricka te och spela spel. 

Och nu. Efter att ha skrivit de sista orden på grupparbetet och ätit en skål av mammas goda linssoppa så har jag fastnat här. På sängen med en kopp äpple/mint-te på golvet bredvid. Skriver listor inför morgondagen, listor över vad som måste göras och vad som måste packas ner i ryggsäcken innan det äntligen bär av till Stockholm. 

Efter imorgon är terminens nästsista delkurs slut och jag får lämna Halmstad ännu en gång för vad som inte kan tänkas bli någonting annat än en knäpp, spännande och rolig liten resa. 

 

En annan sak jag insett är att även om jag någon gång varenda dag tycks hitta någon anledning till att sakna att bo ensam så trivs jag också bra med att bo i kollektiv igen. Att ha sällskap i köket om kvällarna, att plötsligt höra någon komma hem och utropa "Hallå familjen!", att hitta en skål med dumle på bordet bredvid en post-it som säger "Ta en dumle!" när någon bakat och det blivit flera stycken över. 
Så jag må klaga titt som tätt, muttra för mig själv och tänka att "gud vad jag vill flytta till någonting eget, ensamt, tyst nu nu nu" men sanningen är väl att jag inte riktigt vet vad som stämmer. Allt har både för- och nackdelar. Och fördelarna är väldigt fina när man tänker efter ändå.