Och i träden ruvar gamarna men just nu låter dom oss vara

Det är sista dagen i November och det har stormat hela natten. Kanske både inuti och utanför, kanske mest utanför för en gångs skull. Det där med att jag skulle ha min egna lilla NaNoWriMo gick verkligen åt skogen. Kanske är jag besviken, till viss del. Samtidigt har det varit så mycket annat att handskas med nu. Mycket att göra med för lite ork, ibland för lite lust. 

Månaden har ändå varit fin och bra på många sätt och vis. Jag har fått umgås med dem som verkligen står mig närmast här och nu, de som gör mig glad. Jag har äntligen förstått det där med att omge sig med personer som får en att må bra och hittat så jäkla fina personer som gör just det. Har druckit oändliga koppar te, haft både allvarliga och skämtsamma diskussioner över för många glas vin, gått på musikquiz, umgåtts och haft så himla roligt. 

Nu är månaden över och vintern är här på riktigt. Första lussebullarna har ätits upp och det är bara några få veckor kvar fram tills jul. Och jag är så himla himla peppad på den här månaden. På december. På att åka till Stockholm till helgen. På att åka till Lund, gå på konsert och dricka öl nästa vecka. På julmys. På att ge det här året ett riktigt jäkla bra avslut.

Spåren i snön suddas snabbt ut, "vi finns bara här och nu"

Första snön kom inatt. Först alldeles stilla, snöflingor som satte sig på våra kläder och i vårt hår. Vi satt utomhus och pratade om saknad vänskap, om hur tiden bara rinner iväg.

Efteråt gick vi in igen. Dansade ut den sista energin ur kroppen, sjöng och snurrade varande runt runt runt. Kramades hejdå när tröttheten börjat komma innan vi gick ut igen och hemåt. Hemåt i det nu kraftigare snöfallet, i hårdare vindar. Snubblade fram i armkrok på rad längs med de snötäckta cykelbanorna. Föll pladask på rygg, raklånga bredvid varandra mitt i en gata. Kom upp igen, skakade av oss snön. Rättade till diademet, fick håret ur ansiktet. Alla kroppsdelar på plats, skyndade långsamt vidare på spända ben. Hemåt mot värmen och sängen. Två mackor och ett glas vatten innan läggdags för att mildra morgonens mående. Sedan djupt ner under täcket när natten redan blivit morgon igen.

Och idag, när marken täckts av snö, känns det rätt bra ändå. Att krypa ner under täcket med raggsockar på, dricka te och se Så mycket bättre på tv4play. 

2015-11-16

Har försökt hitta formuleringar på vad jag tänker och känner efter att ha vaknat upp till nyheterna om terrordåden i Paris i lördags. Försökt hitta orden för att beskriva dessa händelser.

Faktum är att jag inte vet vad jag ska säga. Det är så svårt att förstå vad som faktiskt pågår världen över. Terrordåden i Paris, självmordsbombningarna i Bagdad och Beirut, våldet i Syrien, alla nedbrända flyktingboenden här i Sverige, för att bara nämna några. Men vi måste lägga fokus på rätt saker i ett sådant här läge. Inte bråka över om att våra vänner bytt till blå-vit-röda profilbilder på facebook eller lagt upp inlägg under hashtagen "prayforparis" på instagram och andra sociala medier. Låt dem göra det och informera dem om alla liknande händelser som sker runtom i andra länder istället för att bli arga för att de vill visa medmänsklighet. Det är mycket möjligt att de missat flera av de andra händelserna på grund av att vi inte haft en lika stor rapportering om dem. 

Jag kan förstå frustrationen över det. Över att vi inte rapporterar på samma sätt om andra länder där människor mister liver dag efter dag i liknande händelser. Bara en dag innan händelsen i Paris miste över fyrtio människor livet i en självmordsattack i Beirut. Även den attacken, likt lördagens terrordåd i Paris, har IS tagit på sig ansvaret för. 

Sedan kan jag till viss del också förstå att fokuset lagts på Paris. Allting handlar om närhetsprincipen. Hur händelserna i Paris kan beröra oss på ett djupare plan på grund av sin närhet, både geografiskt och kulturellt. Våldet kommer närmare inpå och sägs bara vara en början. På aftonbladet skrivs det att dessa händelser lika gärna kunnat ske i något annat europeiskt, västerländskt land. De skriver att det lika gärna kunnat ske i Sverige.

Samtidigt som detta händer runtom i världen så bygger vi högre murar, stänger våra gränser, stänger ute. Även om detta ska vara pga att tillströmningen av flyktingar varit så stor att det inte funnits möjligheter att hjälpa alla, inte funnits möjligheter att kunna förse dessa människor med den trygghet de sökt sig hit för så känns det så hemskt och fel. Det känns bokstavligen vidrigt. 

För vi får inte glömma att det är den här typen av attacker som får människor att fly. Som får dem att söka sig mot säkerhet. Som får dem att söka sig till Sverige. Vi måste komma ihåg att dessa människor som flyr för sina liv inte har någonting med attackerna att göra. Att de själva flyr från terrorn, från blodbaden, från IS. De flyr för en chans att överleva. 

Hatet växer nu, ilskan och rädslan likaså. Det är det sista vi behöver just nu men samtidigt är det förståeligt. Det är förståeligt att vi blir rädda, oroliga för vad som kommer att ske härnäst. Men för guds skull, låt inte rasisterna vinna, låt inte parti som sverigedemokraterna växa på grund av det här. Rikta istället ilskan rätt, rikta den mot IS, mot alla de som bär ansvar för alla de händelser som just nu sker. Rikta den mot terroristerna, inte de som flyr från dem. Annars är det dem som vinner, terroristerna som får som dem vill. Det är det sista som någonsin får ske.

Men precis just nu känns det som att allt kan hända. 
Och ja, det är så sjukt jävla skrämmande.