Emelie J.

En ny delkurs har just kört igång och när kursbeskrivningen kom ut var vi nog många som drog efter andan. Examinerande uppgifter varenda vecka. Dessutom flera muntliga redovisningar, någonting jag alltid hatat. Att möta detta efter de senaste fem lediga dagarna får mig åtminstone att känna mig glad över att jag faktiskt tog chansen att bara vila när jag hade den. Har tagit sovmorgon nästintill varenda dag, legat kvar och dragit mig i sängen, kollat på mycket serier och bara varit. 

Nu blir det istället fullt ös med både grupparbeten och individuella uppgifter som ska göras. Det kommer bli intensivt och jag är nog både förskräckt och lite peppad på samma gång. Inte peppad på uppgifterna i sig, men på att få dem gjorda, på att få det överstökat och sedan ha ännu en delkurs avklarad. 

Kom hem och var trött, slutkörd i huvudet efter dagens föreläsningar även om den började med en helt vanlig introduktion. Ville sova men insåg att jag lovat mig själv att hålla fast vid att ta skrivandet på allvar den här månaden. Min egna lilla NaNoWriMo. Satte mig med datorn i knät och muttrade för mig själv. Kände mig där och då så himla oinspirerad, inte alls pepp på att skriva någonting idag. Men läste igenom en påbörjad text och satte mig och skrev ändå. Skrev och läst igenom, ändrade, skrev mer och läste igenom igen. Det finns alltid en osäkerhet över om det jag skriver är bra nog, en ångest över vad andra ska tycka och tänka. Speciellt nu, nu när jag försöker kämpa för att våga vara öppen och ärlig i allt det jag skriver. Nu är den klar och förhoppningsvis kan jag våga lägga upp den snart också, men det får bli en annan dag.