Emelie J.

Till slut blev de enda gångerna vi hördes av sena nätter med alkohol i blodomloppet. Gångerna då det fanns en chans att vi båda ville spendera natten tillsammans för att morgonen efter återgå till att vara ingenting.

Han hade sagt att vi väl inte behövde bryta kontakten helt. Samma morgon hade jag lämnat hans lägenhet och gått hem, bestämt mig för att det aldrig skulle ske igen. Bristen på intresse för något mer än potentiella ligg efter utekvällar från hans sida var tydligt. "Emelie" skrev han, och därefter följde ännu en utläggning om hur olika våra liv var. Ännu en förklaring till varför det inte skulle komma att bli någonting mer mellan oss igen. Men inte behövde vi bryta kontakten för det, gud nej, ligga kunde vi ju fortfarande göra!

Okej, det där sista skrev han inte rakt ut. Förstås.  

Efter det följde en tid av tystnad. Den övergick tids nog till korta samtal som mest bestod av artighetsfraser. Tills en natt då vi åter var där igen. Tillbaka i samma karusell ännu en gång.

Men sen kom det en kväll som var annorlunda. När smsen var lika många till numret som fnissandes döpts om till "Gå hem du är för full" efter några glas vin tidigare samma kväll. Känslan efteråt var däremot inte densamma. För plötsligt fanns inte känslorna kvar. Inte alls. Trots att de där smsen skickats iväg så fanns ingen vilja till att fullfölja dem. 

 

Så jag gjorde det, tog steget till slut. Raderade hans nummer. Raderade alla våra gamla konversationer. Ja, jag tog till och med bort honom som vän från facebook. Jag gjorde det som alla mina vänner länge varit uppmuntrande till, som flera stycken skulle komma att vilja high-five:a mig för och hurra över när det väl var gjort. Vilket kan låta överdrivet men också är förståeligt efter alla deras försök till att få mig att ta andra beslut än de jag tagit tidigare - och sedan ångrat. Samtidigt skulle jag själv sitta där framför skärmen med en underlig känsla innanför bröstkorgen och se orden "vänner" ändras till "lägg till vän". 

 

För en sekund så ångrade jag det. Satt och stirrade stint på skärmen framför mig och undrade ifall jag verkligen gjort rätt. Fick panik och gick in i badrummet och sköljde ansiktet i iskallt vatten. Sen stod jag där, framför min egen spegelbild och undrade vad det egentligen var som jag var så rädd för. Vad det var jag trodde skulle kunna hända nu? Allt var ju redan över. Det hade varit över länge nu. Detta var bara det sista avslutet, den sista delen av ett gammalt kapitel som nu skulle kunna läggas åt sidan för att ett helt nytt skulle kunna ta fart. 

Ett nytt kapitel med nya blanka sidor. Ett som han inte längre skulle få smyga sig in i.

Ibland är det vad som krävs. Hur hårt och kallt det än kan verka vara. Det behöver inte handla om hat eller om att vara ovänner. Ibland behöver någonting gammalt helt enkelt bara rensas bort för att skapa plats för någonting nytt. 

Men förstås, om vi ses på stan kan vi säga hej.