Spåren i snön suddas snabbt ut, "vi finns bara här och nu"

Första snön kom inatt. Först alldeles stilla, snöflingor som satte sig på våra kläder och i vårt hår. Vi satt utomhus och pratade om saknad vänskap, om hur tiden bara rinner iväg.

Efteråt gick vi in igen. Dansade ut den sista energin ur kroppen, sjöng och snurrade varande runt runt runt. Kramades hejdå när tröttheten börjat komma innan vi gick ut igen och hemåt. Hemåt i det nu kraftigare snöfallet, i hårdare vindar. Snubblade fram i armkrok på rad längs med de snötäckta cykelbanorna. Föll pladask på rygg, raklånga bredvid varandra mitt i en gata. Kom upp igen, skakade av oss snön. Rättade till diademet, fick håret ur ansiktet. Alla kroppsdelar på plats, skyndade långsamt vidare på spända ben. Hemåt mot värmen och sängen. Två mackor och ett glas vatten innan läggdags för att mildra morgonens mående. Sedan djupt ner under täcket när natten redan blivit morgon igen.

Och idag, när marken täckts av snö, känns det rätt bra ändå. Att krypa ner under täcket med raggsockar på, dricka te och se Så mycket bättre på tv4play. 

Kommentera här: