Stulen motivation 23:50
Vid det här laget borde jag redan ha gått och lagt mig, ställt alarmet inför morgondagens föreläsning och inte alls suttit uppe framför datorn. Men jag är, rent ut sagt, så jävla arg, ledsen och besviken just nu.
Hela dagen gick jag runt och var glad, kände mig till och med lite stolt över all den respons jag fick på texten jag la upp i lördags. Texten som handlar om mig, om mitt liv och mina erfarenheter. Texten som handlar om hur dåligt JAG mått, hur MITT liv kunnat se ut och hur det lett till MIN frustration över samhällets syn på psykisk ohälsa.
Det var flera som skrev att dem kände igen sig i det jag skrev, att det fanns en igenkänningsfaktor och jag fick flera uppmuntrande kommentarer om hur modigt och starkt det var att våga dela med sig av sådana privata och personliga saker. Och det värmde. Kändes verkligen så himla himla bra att få höra det.
Men så dyker det upp någon kotte som plötsligt inte förstår skillnaden på rätt och fel. Som tycks anse att det är okej att kopiera stora delar av min text, ja nästan hälften, för att sedan 1. publicera på sin egen blogg och 2. sprida runt som sin egen på andra bloggar i dess kommentarsfält.
Jag vill varken låta bitter över det här eller som att jag tror att jag skriver bättre än någon annan. Det handlar inte om det. Det handlar om att jag vågat dela med mig av någonting som var sjukt stort och läskigt på samma gång. Det handlar om att jag äntligen hade hittat tillbaka till viljan att skriva igen, viljan att dela med mig och bli bättre i mitt skrivande.
Och på två sekunder är all motivation och all lust till att skriva som bortblåst.
Fy jävla fan är allt vad jag vill säga.
Hela dagen gick jag runt och var glad, kände mig till och med lite stolt över all den respons jag fick på texten jag la upp i lördags. Texten som handlar om mig, om mitt liv och mina erfarenheter. Texten som handlar om hur dåligt JAG mått, hur MITT liv kunnat se ut och hur det lett till MIN frustration över samhällets syn på psykisk ohälsa.
Det var flera som skrev att dem kände igen sig i det jag skrev, att det fanns en igenkänningsfaktor och jag fick flera uppmuntrande kommentarer om hur modigt och starkt det var att våga dela med sig av sådana privata och personliga saker. Och det värmde. Kändes verkligen så himla himla bra att få höra det.
Men så dyker det upp någon kotte som plötsligt inte förstår skillnaden på rätt och fel. Som tycks anse att det är okej att kopiera stora delar av min text, ja nästan hälften, för att sedan 1. publicera på sin egen blogg och 2. sprida runt som sin egen på andra bloggar i dess kommentarsfält.
Jag vill varken låta bitter över det här eller som att jag tror att jag skriver bättre än någon annan. Det handlar inte om det. Det handlar om att jag vågat dela med mig av någonting som var sjukt stort och läskigt på samma gång. Det handlar om att jag äntligen hade hittat tillbaka till viljan att skriva igen, viljan att dela med mig och bli bättre i mitt skrivande.
Och på två sekunder är all motivation och all lust till att skriva som bortblåst.
Fy jävla fan är allt vad jag vill säga.