Vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar

Första gången mina föräldrar tog med mig till BUP för att träffa en psykolog var jag nio, möjligen just fyllda tio år gammal. Jag hade flyttat in till Halmstad igen, bodde tillsammans med pappa, hans sambo och min ena storebror och gick min sista termin på lågstadiet i den närliggande skolan i området. 

Att få mig att gå till skolan var dock inte alltid lätt. Det var nog mer regel än undantag att jag kom med klagomål på magont eller möjligtvis en huvudvärk då och då när det väl var dags att åka till skolan. Detta var ingenting nytt, det hade pågått länge men blev bara värre. 

En morgon minns jag mer än andra. Vi satt i bilen, pappa körde mig som vanligt till skolan innan han själv skulle åka vidare till jobbet, samtidigt som jag började klaga på min påstådda magont. Att det gjorde ont. Att jag inte ville till skolan. Som vanligt. 

Det var som att jag gick över en gräns den morgonen. Jag minns hur pappa sa, när vi satt där i bilen, att om jag inte går till skolan får vi åka upp till sjukhuset. Om inte för att ta prover på mig så för att lägga in honom för nu orkade han inte mer. Han lät arg men i efterhand förstår jag att han nog mest bara var ledsen. Men där, i bilen, blev jag plötsligt rädd. Rädd för att jag, som ju bara ville slippa gå till skolan, fått pappa att må så dåligt. 

Vid en annan minnesbild står vi korridoren i skolan. Bland hatthyllor, barnjackor och skor i högar över golvet. Kanske var det samma morgon eller också en annan, jag minns inte vilket men jag minns just en stund så tydligt. Hur jag grät, hur jag inte ville gå in. Hur jag ville klamra mig fast vid pappa och inte låta honom gå, inte låta honom lämna mig där. Resten av klassen satt redan i en ring på golvet i klassrummet för morgonens upprop och samling. I korridoren var det bara jag, pappa och en manlig lärare. En manlig, något muskulös lärare som erbjöd pappa hjälp. Erbjöd sig att hålla fast mig så att pappa skulle kunna gå därifrån. 

Än idag kan jag inte minnas hur det slutade. Om den mannen var tvungen att hålla fast mig så att jag inte skulle kunna ta mig loss och springa efter. Eller om det löste sig ändå. Kanske vill jag inte minnas. 

Jag tror det var någon gång därefter som dem kontaktade BUP. Dit jag fick gå med mamma och pappa för att träffa två psykologer. För varken mamma eller pappa kunde komma fram till vad det egentligen var som var fel. Mamma trodde det hade med hennes f.d. mans olycka att göra. Olyckan som drabbat oss alla, inte minst mig och mamma, väldigt hårt. Pappa trodde det kunde bero på att jag saknade henne, som inte bodde i samma stad då. Än idag vet jag inte om någon av dem egentligen hade rätt, kanske båda, kanske ingen. 

Psykologerna gjorde i alla fall sina försök till att lista ut det. De försökte prata med mig och ställa frågor. De försökte ta mig åt sidan så att jag fick sitta utan mina föräldrar och rita med en av dem. Det tycktes inte spela någon roll vad de gjorde för jag sa aldrig ett ord. Svarade aldrig på deras frågor. 

Kanske berodde det på min blyghet. Kanske på att jag själv inte visste vad jag egentligen skulle svara. Än idag kan det kännas så, när jag gjort nya försök med att gå till psykologer och kuratorer, som att jag inte vet vad jag egentligen ska svara. 

De frågar, gång på gång, vad det är som får mig att må dåligt, men ibland undrar jag ifall den stora frågan inte borde vara om det egentligen ens behöver finnas något konkret svar. Under hela min uppväxt har jag tidvis mått dåligt, haft ångest. Vissa perioder värre än andra. Varför är dock svårt att säga.

Hela min tid både på grundskolan och gymnasiet fortsatte på sätt och vis likadant. Min påstådda magont byttes emellanåt ut mot illamående, halsont, eller valfri symptom som i mina ögon kunde vara tillräcklig för att få stanna hemma från skolan. Min närvaro var långt ifrån den bästa. Visserligen hade jag bra betyg, gjorde alla mina skolarbeten och klarade mig bra ändå. Men det kunde lika gärna varit tvärtom. 

Den egentliga oron har nog legat i hur det skulle kunna bli i framtiden om detta beteende inte skulle försvinna. Hur jag skulle kunna hantera att ha ett jobb, ett jobb där det finns folk som räknar med mig. Som litar på att jag kommer till mina jobbpass och gör det jag ska. Det är någonting jag brukade tänka på ganska mycket förut. Hur det skulle kunna gå när jag inte längre kunde dra en av mina inlärda lögner om mag- / halsont för att få stanna hemma. 

Någonting som därför blivit viktigare med åren är att försöka acceptera att det inte alltid är det fysiska som satt stopp i olika situationer. Det är dock någonting som inte är lätt, speciellt inte i det samhället vi lever i idag. Ligger du hemma med en ilsken migrän, feber eller halsfluss finns det ingen som ifrågasätter varför du inte gått till skolan eller jobbet den dagen. Att sjukanmäla sig är vid sådana tillfällen socialt accepterat. 

Att däremot sjukanmäla sig på grund av att man ligger hemma med bottenlös ångest är däremot inte socialt accepterat. Detta är någonting som måste förändras. Vi måste lära oss att ta psykisk ohälsa på lika stort allvar som fysisk ohälsa. Förstå att den orsakar precis lika mycket svårigheter. 
 
Jag har gått till både skola och jobb sjuk. Jobbat som telefonförsäljare med förstörda stämdband och en hosta från helvetet. Gått till en tenta med en migrän som fått det att flimra så mycket framför ögonen att jag undrat om jag ens skulle klara av att ta mig dit då jag hade problem med att bara lyckas knyta mina skosnören. Nästan svimmat hemma hos en brukare under mitt jobb i hemtjänsten och suttit gråtandes på golvet med ryggsmärtor. 

Samtidigt har jag ibland blivit liggande i sängen med en sådan ångest att jag inte klarat av att ta mig hemifrån, vissa gånger knappt ur sängen. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag missat saker i skolan på grund av detta. De är många. 

När det sedan kommit till jobbet har jag fått tvinga mig själv. Tvinga mig iväg för att sedan gråta på personaltoaletten när det blivit för jobbigt. Men att sjukanmäla sig på grund av ångest har aldrig känts okej. Till och med efter en av mina första panikångestattacker på bussen på väg till mitt jobb som telefonförsäljare i Göteborg lyckades jag på skakiga ben släpa mig bort till kontoret, för att sjukanmäla sig var inget alternativ. 

I somras hade jag turen att ha ett jobb där jag trivdes bra, ett jobb som orsakade mindre ångest än något jag tidigare haft. Det underlättade enormt. Även om ångesten fanns kvar så var det lättare att ta sig till ett jobb som var roligt med kollegor som jag trivdes med. Visst grät jag även där, panikgrät inne på personaltoaletten i två minuter vid behov innan jag gick ut och jobbade igen. Den biten gick inte att undkomma, men allt det runtom gjorde det lättare att hantera. 

Faktumet återstår: vi måste börja acceptera psykisk ohälsa. Vi måste börja ta det på allvar.

Det var väl klart att mamma nog visste att det inte alls var fysiska smärtor som fick mig att stanna hemma från skolan varenda vecka. Hon visste det trots att jag själv inte kunde säga det. På så sätt har jag haft tur. Tur som haft föräldrar som accepterat. Försökt att hjälpa, försökt att peppa och motivera, men i slutändan också accepterat när det inte gått. 

Men jag hoppas, hoppas verkligen så jävla mycket att vi ska komma ur det här stadiet där psykisk ohälsa är någonting man måste skämmas för. Att det ska sluta vara någonting som vi inte vågar prata om. Så att mina barn den dagen de mår psykiskt dåligt, vilket jag hoppas att de aldrig någonsin ska behöva göra, ska våga komma till mig och säga som det är istället för att skylla på magont eller halsont som de egentligen inte har. Det är långt dit och krävs otroligt mycket för att lyckas nå dit. Men det går, det måste gå.

 
 
1 Robex Lundgren:

skriven

fin bild

2 Jackie:

skriven

Åh, jag vet precis hur det känns! Jag har mått dåligt av och till under hela min uppväxt, men aldrig riktigt fått kläm på vad det handlar om. Har nyligen fått min diagnos: Bipolär typ II. Så nu kan jag äntligen få den hjälp jag behöver, vilket känns jättebra! Kan dessutom sätta bättre ord på vad som är fel, vilket hjälper oerhört mycket för min egen skull. Men jag kämpar ändå dagligen med att acceptera min psykiska ohälsa som en legitim anledning att missa saker, inte orka gå och så vidare. Det är inte en lätt sak att acceptera. All lycka till dig!

Svar: Skönt att du fått diagnosen och kan få den hjälp du behöver och har rätt till. Även om det kanske inte tar bort faktumet att det är svårt att acceptera alla de där tillfällena då det bara inte går så vet du åtminstone varför det är som det är! Tack!
Emelie J.

3 Karin:

skriven

Så himla bra skrivet!! Alltså verkligen. Mina problem och min historia har sett helt annorlunda ut, men faktum kvarstår som du säger att vi måste acceptera även psykisk ohälsa. Bra där!

Svar: Tack så mycket!
Emelie J.

4 Emma Grann Fotografi:

skriven

Alltså vad bra skrivet!! Verkligen viktigt!

Svar: Tack så mycket! :)
Emelie J.

5 Emrielle Vickell:

skriven

Oerhört viktigt ämne, cred till dig! Hög igenkänningsfaktor med, försöker komma ifrån det där med att skämmas för att jag sjukanmäler för ångest, men det är ju inte lätt när man möts av oförståelse och skuldbeläggning. "Du kan väl bara rycka upp dig!?" osv. Så, BRA! Fler måste prata om detta! Tack!

Svar: Tack! Det är absolut ett viktigt ämne och det kommer ta lång tid att komma ifrån oförståelsen och kommentarerna om att "rycka upp sig". Men man måste också börja någonstans, i det här fallet kan det vara just att våga prata om det.
Emelie J.

6 Sanna:

skriven

Så himla starkt och bra skrivet! Det är verkligen något som måste tas på allvar!

Svar: Tack! :)
Emelie J.

7 Jasmine:

skriven

Ditt inlägg är fantastiskt! Tack för att du delar med dig av hur du har mått och kanske fortfarande mår till och från också idag. Du är modig!
Dessutom vill jag beundra ditt skrivande. För att vara en så lång text har du lyckats komprimera den, men ändå inte valt bort viktiga delar. Jag beundrar ditt sätt att skriva!
Ta vara på dig.
Kram

Svar: Tack! Det är en utmaning, både att våga skriva om det och att just som du säger, lyckas komprimera den. Så verkligen, tack, det är jättefint att höra!
Detsamma, kram!
Emelie J.

8 Annorlunda:

skriven

Självklart att vi måster tar detta på allvar!

9 Sanna:

skriven

Håller absolut med dig, vi Måste prata mer om psykisk ohälsa, har haft det dåligt under min uppväxt med ätstörningar etc, för ca 6 mån fick jag mina diagnoser och jag börjar få hjälp. Det är så oerhört viktigt att sånt här uppmärksammmas för många lider i sin ensamhet om detta.
Bra skrivet :)

Svar: Verkligen! Det är ju så, att många inte vågar söka hjälp pga den syn som många har på just psykisk ohälsa och alla dess fördomar. Fint att höra att det går åt rätt håll för dig! Och tack!
Emelie J.

10 C:

skriven

Jättebra skrivet. Bra att du delar med dig, det behövs verkligen och det är långt ifrån alla som vågar prata öppet om det.

Svar: Jag har fortfarande svårt att prata om det än idag, att sätta ord på allting. Därför har skrivandet till stor del blivit ett sätt att ventilera. Och att kunna dela det med andra och få så fin respons värmer verkligen! Tack!
Emelie J.

11 annelie:

skriven

intressant och bra skrivet

Svar: Tack så mycket! :)
Emelie J.

12 Emma Persson:

skriven

usch grät precis för att jag kände igen mig så mycket från min barndom, var stundtals nästan mer hemma än i skolan och skylde alltid på huvudvärk. var hos skolsköterskan och vårcentralen men dom hittade förstås inget. men å andra sidan var psykisk ohälsa inget som talades om så jag förstod inte att det var något annat än just huvudvärk. du har så rätt i att vi måste tala mer om det, inte bara erkänna och dela med oss i vuxenvärlden utan även förklara att det kan bli så för yngre också för ju tidigare man förstår desto enklare att bromsa upp det.
hoppas att det blir bättre för dig <3 <3 <3 massa kramar

Svar: Tack så mycket, och tack för din kommentar! Så fint att höra hur det varit för andra, att det finns andra som känt likadant, även om man förstås i grund och botten önskar att ingen skulle behöva må så. Kram!
Emelie J.

13 Mamma bläckfisk:

skriven

Så otroligt starkt av dig att skriva detta (och att publicera det)! Det är ett väldigt viktigt ämne och du beskriver det så bra. Det du skriver är personligt och utlämnande och det är modigt av dig att publicera det. Tack för att du gjorde det! Kan du inte skicka inlägget till tidningarnas debattsidor? Jag tror att du skulle kunna få det publicerat och att det skulle kunna bidra till att lyfta fram denna viktiga fråga i ljuset, samtidigt som många som själva mår dåligt skulle känna sig stärkta (mindre ensamma) av att läsa det du skriver.

Svar: Åh jisses.. tack så mycket! Värmer verkligen att du tror det skulle finnas en chans att få det publicerat, har själv inte ens tänkt den tanken! Det är något som absolut tåls att tänka på och kanske försöka samla ihop lite mod till att göra. Återigen, tack! Kram!
Emelie J.

14 saga:

skriven

Jättebra skrivet!!

Svar: Tack Saga!
Emelie J.

15 Gina Bäck:

skriven

tack för att du skriver det här, tack för att du får mig att känna mig lite mer välkommen i en värld där jag är ensam

Svar: Tack själv! För att du läst och för den responsen du ger! (Vill även tillägga att dina bilder är fantastiska!)
Emelie J.

16 kerstin ehrenholm:

skriven

så bra beskrivet hur du mådde i skolan Jag har en son som inte har kunnat sätta ord på sin ångest Han hade behövt det Ta hand om dig

Svar: Tack så mycket! Det är inte lätt att sätta ord på det, nu vet jag inte hur gammal din son är men jag tror att det finns två olika delar i det hela. Ett stadie när man är i en ålder då man själv inte förstår vad som är fel, innan man egentligen lärt sig vad ångest är. Sedan ett där man når den åldern att man förstår att det ligger i det psykiska, men då istället kan ha svårt för att våga uttrycka de känslorna.
Hoppas att det blir lättare för din son med tiden, att ha förstående föräldrar gör det så mycket lättare och förhoppningsvis kommer även människor i hans omgivning att vara förstående.
Tack! Detsamma!
Emelie J.

17 Thea:

skriven

Verkligen så så så bra. Satte verkligen fingret på så mycket som jag själv känner igen mig i. Och det är ett så oerhört viktigt ämne. Tack för att du skrev, så jag kunde läsa <3

Svar: TACK! Det känns så himla fint att höra att det uppskattas och samtidigt veta att det finns så många fler som också känner likadant, som ser det viktiga i ämnet. Så ja, tack själv!
Emelie J.

18 När Annie fotograferar i Kalifornien:

skriven

Tack för din kommentar hos mig.

Min syster har torgskräck, Asbergers och ADHD. Diagnoserna fick hon efter flera år av utredningar när hon fyllt sexton eller sjutton. ntligen fanns det ett namn på att hon inte fixade att gå till skolan. Äntligen fanns det namn på att hon fick panik runt främlingar och ju fler desto värre. Äntligen fanns det ngot att säga som fick folk att säga ÅH JAG FÖRSTÅR istället för MEN DET ÄR JU BARA ATT GÖRA. <3 Vi är alla olika och alla passar inte i modellen för ett 9-5 jobb i kassan på en butik.

Svar: Jag är glad att höra att det gått så bra för din syster, att hon fått sina diagnoser och därmed också en förståelse för vad som är fel. Hoppas att det går bra för er båda i framtiden!

Vill bara påpeka att det ej var jag som kommenterade din blogg, denna "annorlundamamma" sprider min text över olika kommentarsfält. Glad att du hittade hit dock och tack!
Emelie J.

Kommentera här: