Emelie J.

Hösten har kommit på riktigt nu, hand i hand med September. Och plötsligt är det som att kvällarna är så mycket mörkare, luften svalare och allting luktar annorlunda. Det luktar som höst. Och jag älskar det. Jag älskar hösten och även om det knyter sig lite i magen att tänka tillbaka på förra hösten och allt vad den innebar så ser jag fram emot den här. 

Samtidigt sitter jag på golvet i min lilla lägenhet som snart inte längre är min. På golvet i ett flyttkaos bland kartonger, pappkassar och stora svarta sopsäckar. Bland tallrikar som virats in i tidningspapper och högar med saker som sorterats och rensats ut. Saker som ska sparas. Saker som ska slängas.

Jag har en vecka kvar i min lilla lägenhet. Sex nätter kvar innan jag lämnar för någonting nytt, för att flytta in i ett rum i en stor stor lägenhet i stan. Rummet med balkong i en lägenhet med högt i tak och tre nya sambosar. Och det känns fint. Fint fast lite märkligt på samma gång. Man skulle ju kunna tro att man blir van någon gång. Van vid att flytta. Men det blir man kanske inte. Nu är det i alla fall snart dags. Dags för mitt elfte hem, min fjortonde flytt. Allt beror på hur man ser på saken, förstås. Men jag ser också fram emot det. Som jag alltid gjort.

 

Ett nytt hem. Ett nytt skolår. 
En ny höst.