du kan inte leva ett liv utan att konfrontera din inre strid

Fina Elena och jag under stab-överlämningen för ett par veckor sen.

Veckorna tycks passera så himla fort nu. Det känns som att jag knappt hinner med, som att livet rusar förbi utan att ge mig tid att reflektera över allt som sker. Ibland vill jag stanna tiden, bara för en stund, och hinna njuta av allting. 

Våren har kommit på riktigt nu. Äntligen. Vi har ätit första middagen på balkongen, jag har pluggat i bikini och vi har druckit kaffe i solen. Om tre dagar flyttar Tina in, när jag kommer hem från jobbet har hon tagit med sig alla sina saker och flyttat in. Längtar så himla mycket. Jag har börjat tömma ut en av mina hyllor i mitt badrumsskåp som hon får låna tills hon får sina egna. Det är på riktigt nu. Och det kommer bli bra. Bra för mig att ha henne så nära. 


Fan vad jag älskar henne. Jag menar, KOLLA PÅ HENNE. Så himla älskvärd. På alla sätt och vis. 
 
Jag pendlar mellan att tycka livet är toppen och skit hela tiden. Är pepp på så många saker som väntar. Pepp på hur vi kommer ha ett helt nytt kollektiv i maj, pepp på mitt jobb som jag trivs så jäkla bra på, pepp på att skriva min B-uppsats när jag äntligen börjat komma närmare ett ämne som känns helt rätt och passande för mig. 

Samtidigt kan jag inte undvika att ångesten börjat komma tillbaka. Den som delvis legat i lä under vintern, som varit snäll mot mig. Den är mindre snäll nu. Orken försvinner och tårarna kommer allt oftare utan någon anledning. Kanske är det stressen också, över alla förändringar som sker just nu och över skolan. Det blir mycket på en gång. Men jag är beredd att slå tillbaka. Beredd att göra vad som krävs för att bli kvitt med den om den blir för stor, för aggressiv. Samtidigt vet jag att det är lätt att säga, svårare att göra. Så för nu hoppas jag bara att den snart försvinner igen.

LLOJD 20160331

Efter två veckor med konserter tillsammans med Tina kom också den tredje och sista för ett tag framöver. Det blev dags att ta bussen upp till Göteborg för att se LLOJD göra sin absolut sista spelning.
 
Vi tog swebus upp och Tina såg lagom lurig ut. Kanske för att hon hade rom i väskan eller för att hon börjat inse att romdrickandet också medför ett visst tryck på blåsan.  
 
Till slut var vi i alla fall framme och efter att ha fyllt våra magar med lite mat gick vi till andra lång för att dricka öl. Mycket nöjda med detta. Jag var dessutom extra glad över att vara tillbaka i Göteborg.
 

Sedan tog vi spårvagnen upp till Stigbergstorget och Oceanen. Jag tog selfies på toaletten.

Efter en viss väntan började äntligen spelningen och med en lyckligt dansande Tina bredvid mig fick jag se LLOJD en första och absolut sista gång. 
 
Och trots att vår buss hem var sen och vi fick sitta ute i kylan i nästan en timme och räkna minuter, sjunga på markus krunegård och svära ikapp så kom vi till sist hem ändå. Frusna och trötta med ett gemensamt löfte om att inte göra om det förrän sommaren kommit och nätterna blivit varmare igen.