Emelie J.

Jag kan inte riktigt släppa frustrationen över att allting tar sån tid. Jag vet att remissen till slut kommit fram till bedömningsmottagningen här i Helsingborg och att jag får besked inom en vecka men jag kan ändå inte sluta tänka. Tänka på att det tog alldeles för lång tid och att saker och ting kanske varit bättre om det gått fortare. Och vad är det för besked jag ska få? Kan de verkligen ge besked som innebär att jag inte får hjälp? Jag tänker på att de väl inte kan ta ett sådant beslut utan att faktiskt träffa mig. Remissen de fått är baserad på mitt mående för fem månader sedan som redan då förtjänade ett bra besked. De borde dessutom förstå att mycket kan ha hänt sedan dess, att mycket faktiskt HAR hänt sedan dess.

Fem månader. Det är ju en hel evighet. 

Sedan dess har jag tagit examen. Åkt på semester för att bada i det adriatiska havet, äta bläckfisk och dricka öl. Jag har jobbat på café. Jag har kommit in på en ny utbildning. Jag har flyttat, bytt stad. Jag har börjat plugga.  

Mycket har varit bra och mycket är bra, tekniskt sett. 

Jag trivs med att plugga igen, eller snarare fortfarande. Jag tycker om att bo i Helsingborg och börjar känna att jag faktiskt hittat några vänner, om än få vid det här laget, som känns lite extra bra. Jag tycker om att åka på besök till Halmstad för att träffa mamma, gå på överraskningsbabyshower, bo på hotell och träffa kompisar. Det känns liksom okej att Halmstad inte längre är mitt hem utan någonstans man numera åker på besök, det känns okej att ha gått vidare. 

 

Men ibland känns det som att sprickorna växer sig större, som att någonting kommer att gå sönder. 

Pluggångesten och stressen är hanterbar. Den existentiella ångesten inte riktigt likaså. 

 

Bitvis känns ångesten och tankarna fåniga, att de saknar grund. Saker är ju bra, i alla fall på ytan. Men svängarna upp och ner är skarpare. Frustrationen större. Tonen vassare. Ögonen tröttare.

Jag är helt enkelt inte den lättaste att leva med just nu.

 

I veckan har jag pendlat mellan plugg och serier eller bitvis försökt mig på båda på samma gång. I skolan har vi läst om mentalisering och jag har fått inse att min mentaliseringsförmåga nog är rätt ostabil nu men också fått lära mig att det är det man jobbar med i den psykoterapi jag skulle börjat med i Halmstad om det inte blivit en flytt. Ut har jag egentligen bara gått för promenader längs havet och för att gå till skolan förstås. Jag har varit supertrött men är ändå helt och hållet klarvaken.

 

Nu är veckan åtminstone snart slut och jag sitter i mjukiskläder och bockar av plugg efterhand. Läser på om socialpolitik, socialkonstruktivism och intersektionalitet varvat med förberedelser inför måndagens gruppredovisning. Ikväll ska i alla fall mjukiskläderna bytas ut mot finare kläder för att gå ut på middag med killen jag gillar. Imorgon har det varit vi i nio månader och snart har vi träffats i ett helt år. Ändå rätt knäppt.