2018-07-04
Jag äter frukost på balkongen, flyttar mig närmare kanten för att fånga den sista värmande solen innan den försvinner bakom husväggen. Äter mina två äggmackor, dricker snabbt upp kaffet som hunnit bli ljummet medan jag suttit och känt och klämt på tomatplantan intill. Räknar, minst sju stycken gröna växande små tomater och några till på gång. Går sedan in igen.
.
Sitter och letar efter böcker att läsa. Tänker att jag ska ta mig till stan, bort till biblioteket och skaffa mig ett lånekort. Jag har snart bott i Helsingborg i ett år men under den tiden bara läst några få nyinköpta böcker och några gamla dammiga från bokhyllan. Har saknat att läsa, men också saknat orken och lusten när tiden istället lagts på att hetsläsa kurslitteratur och plugga inför tentor. Men nu är det sommarlov och skolan börjar inte förrän om ca två månader, så det kanske är nu jag ska passa på. Innan hetsen är tillbaka, innan vi ska läsa juridik, bläddra i lagboken och ha ännu mer tentapanik.
.
Små små tecken är allt som krävs. Som semesterveckornas rastlöshet då jag tjatade till mig utflykt efter utflykt. Som lusten att börja läsa igen. Lugnet.
.
Jag vet att medicinen är delaktig i det hela. I att ångesten inte är lika påtaglig längre, även om den dyker upp då och då. Jag jobbar i snitt 60% hela sommaren, vilket väl också gör sitt. Jag har en chans att slappna av, något jag annars brukar bli påmind om att jag behöver försöka göra cirka jämt och ständigt då jag ärligt talat är ganska dålig på det.
.
Hemma igen. Lånekortet fixat. Fyra böcker blev det också. Skulle haft en femte, men varken jag eller bibliotikarien lyckades hitta den. Jaja, jag kan ju inte läsa alla på en gång ändå. Traskade hemåt igen och hämtade ut ett paket hos den trevliga äldre mannen i kiosken gatan nedanför vår. Alltid så glad, alltid så trevlig. Satte igång en maskin tvätt. Och nu. Ja nu har dagens ärenden gjorts och jag hinner tänka "vad ska jag nu göra idag då?" innan jag kommer på igen att jag ju har de där böckerna att börja läsa. Hade nästan hunnit glömma, mitt minne är ju som det är trots allt.