Vi är inte sådana som i slutet får varandra


Har just läst ut den här boken! Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. 

Boken handlar om nittonåriga Cassiopeja vars mamma, Beatrice Svensson, föll framför Eiffeltornet år 1992, föll för Fader Okänd, Cassiopejas biologiska far.

Cassiopeja har flyttat/flytt från småstaden till Stockholm för att plugga juridik. Hon skriver brev till Christer Fuglesang för att få svar på frågor om livet - för att han som varit i rymden, han som lyckats och fått uppleva en sådan sak väl måste veta allt. Hon omges också av vänner med förhållanden, förlovningar och bröllopsplaner men tror inte själv på kärleken. Tror inte på fladdrande hjärtan och kärlek vid första ögonkastet samtidigt som hon själv är resultatet av en av de allra största klyshorna som finns.

Hon har aldrig träffat sin pappa. Vet varken hans namn eller ålder eller vem han är överhuvudtaget. Allt hon har är ett gammalt fotografi och drömmarna om honom. 


En dag ser hon en lapp i hissen om pianolektioner hos Casper på sjätte våningen. Hon sparar numret under namnet Pianofarbror och tänker att hon kanske kan ta lektioner. Så blir det också men Casper är inte riktigt vad hon väntat sig.

Cassiopeja som inte tror på kärleken har plötsligt ett fladdrande hjärta vars tankar fylls av Casper dygnet runt och hela tiden. Tankar som håller henne vaken om nätterna. 


Samtidigt så dyker Agnes upp i hennes liv. Agnes, en sådan självklar person som skakar om kompisgänget och plötsligt får en given plats i Cassiopejas liv. 

När Agnes försök att bota Cassiopeja från hennes så starka känslor för Casper som redan är upptagen misslyckas så finns det ingenting mer kvar än sanningen. När hon möter Casper i hissen så finns det inget annat att säga än just det.

Samtidigt som Cassiopeja och Casper kommit varandra närmare så står faktumet kvar att det finns någon annan, en sambo. Någon mer som fått känna Caspers långa pianofingerar vandra över ryggen, som haft de händerna runt sitt ansikte.


En natt förändras allt. Bara inte alls på det sätt som någon av dem förväntat sig. 

Och helt plötsligt verkar allting, trots omständigheterna, bli just så bra som Cassiopeja någonsin kunnat tänka sig. Ungefär.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig och då, just då flyr de till Paris. Agnes, helt ovetande om Fader Okänd och Cassiopeja, lika delar nervös som exalterad över att åka till platsen, staden, landet som är hennes utsprung. 
Författaren Katarina Sandberg låter hela tiden läsaren undra vad nästa steg ska bli. Vad nästa sida ska leda till.. För Cassiopejas förhållande till Casper går just likt en berg-o-dalbana upp och ner hela tiden, är emellanåt helt icke-existerande men i andra stunder det enda som existerar. Förhållandet med Casper som är Cassiopejas tankar, känslor, liv. 

Det var en bok som fick en att sitta nervös och med hjärtat i halsgropen samtidigt som den var lika delar överraskande som självklar rakt igenom.  Slutet lämnas onämnt och bäst är nog det för även slutet var förvirrande och något för var och en att tolka på egen hand.

Men bra, det var den!

Som om tiden aldrig fanns



Det var inget aprilskämt att våren kommit var på riktigt och jag njuter så mycket jag bara kan. Kanske ligger jag inte på balkongen i bikini idag likt igår, men jag fryser heller inte lika mycket i min jeansjacka och solglasögonen åker på så fort jag går utanför dörren.

Min dag började inte bra, började rentav väldigt, väldigt dåligt. Men att skriva och älta tråkigheter som bara handlar om eländigt krångel gör mig bara på sämre humör. Så till vilken nytta?
Istället gick jag och köpte vaniljyoghurt och blåbär i stan och sitter nu och velar mellan om jag ska sätta igång med skolarbetet eller om jag ska skjuta på det lite till och läsa "Älskade du" av Barbara Voors som jag började läsa igår. Jag borde väl plugga antar jag, så det är väl också bäst att jag gör det. Boken får vänta, i alla fall en liten stund.