Hej

Sommaren springer iväg, och det känns som att det går fortare för varje år som passerar. En ångest ligger och lurar över allt en hade velat hinna med men ännu inte hunnit, över att skolan snart börjar och praktikterminen drar igång. Men det är också blandat med en längtan, den där vanligt återkommande längtan som dyker upp när sommaren passerat halvtid, en längtan efter att återgå till en vardag med lediga helger och tid över till att träffa såväl vänner som familj. 
 
Den här sommaren har i det stora hela framförallt inneburit jobb. Christoffer har jag knappt hunnit träffa periodvis då vi gått om varandra med olika jobbtider. Men några små utflykter, några kvällar vid havet med vänner och lite mys har ändå hunnits med. Och snart går jag in i en lugnare period, med mindre jobb och mer tid att lägga på vänner, familj och annat fint. Tid att åka till Göteborg för en snabbvisit hos Tina, en helg att spendera hos Chantee i Ullared och tid till att se såväl Linnea Henriksson och Markus Krunegård dubbla gånger mitt i alltihop.
 
Det här året har också en längtan bara växt och växt. Efter familjen. Efter att ha tid (och kanske också mer ork) att ta sig upp till såväl Halmstad som Kungsbacka oftare. Att till skillnad från för några år sedan när första brorsonen Theodor kom ha hälsat på gång på gång när varje chans gavs, till att idag till stora delar se hur brorsbarnen växer i dundrande fart på instagrambilder och storys, det gör lite ont i hjärtat. Kanske har jag alltid träffat familjen, speciellt mamma och pappa, oftare än vad andra i min ålder gjort. När jag bodde i Halmstad och hälsade på var och varannan vecka. Men samtidigt får en inse att saker givetvis förändras, när en byter stad, när en blir två, när skola och jobb inte bara ska varvas med ens egna vänner och familj, utan också ens partners. Samtidigt som den övergången ibland varit jobbig finns det så mycket att vara glad över. Familjen växer, både till bredden och längden, med familjer som blir flera, med familjer som utökas med nya små tillskott. Jag är utan tvekan lyckligt lottad. Som har familjen såpass nära, en familj som bara växer. Som ändå KAN ta spontana besök när det finns tid till det, som också träffar dem flera gånger om både höst och vår när det vankas födelsedagar och högtider av alla dess slag. Så klaga ska jag inte göra, men att sakna och längta lite extra ibland kan jag inte låta bli ändå.
 
I takt med att min psykologkontakt avslutats den här sommaren har jag också känt ett starkare och starkare behov av att ventilera, av att få reflektera och gå till botten med allt som bubblar där inne. Det skaver att det inte fanns möjlighet för oss att fortsätta vår kontakt som helt klart blev en trygghet i vardagen. Det skrämmer också att kliva in i en ny termin, med en tuff höst och vinter som väntar, utan henne som bollplank, som hjälp i allt som kommer. Jag är dock otroligt tacksam för de ca 7 månader vi fick tillsammans, och jag har henne att tacka för så stora delar av den utveckling som skett längs vägen, både inom mig och i mina relationer runtom.

Kanske blir det mer skrivet framöver, i ventilerandet och reflekterandet. Fast det har jag ju sagt många gånger förut, så vi får väl se.