Håkan Hellström 2013-12-28

Åkte alltså till Karlstad i fredags för att gå på Håkan nu i helgen. Och jag tror att även Bella, Kåem och Becca håller med om att lördagen blev allt annat än vad vi väntat oss.. 
Natten utomhus var galet kall och blåsig men på morgonen blev vi insläppta och fick hänga inomhus - glada över att kunna gå på toa och ladda mobilerna och slippa frysa. Lyx tänkte vi. Men det var bara början.. 
All inblandad personal på Nöjesfabriken, som vi träffade under vår dag där, ska ha ett stort jäkla tack för allt de gjorde för oss. Vi fick gå in gratis i leklandet (troligen det bästa sättet att spendera en kö-dag på), lägga in grejerna innan garderoberna ens öppnat och som "pricken över i" även gå in tidigare än de andra. 
Det var allt över förväntan och jag är fortfarande förvånad över hur mycket engagemang det fanns bland personalen för att ta hand om just OSS fyra. Oerhört tacksam också, förstås. 

Det enda minuset jag kan säga, då konserten givetvis var fin fin fin då det är Håkan och bandet vi pratar om, är att publiken var full av fyllon och det underlättade inte för oss vid kravallen. Bortsett från det dock, så var det väldigt fint.


Bilder: mina, Bellas, Kåems och Rebeccas.

döden döden döden

Jag ser programmet med samma namn som rubriken och kan inte sluta gråta. Ett program om döden. Det är ett avsnitt om bl.a. Kristian Gidlund och tårarna tar inte slut. Jag gråter bara mer. Har börjat läsa hans blogg nu, Kristians alltså, "i kroppen min" som han skrev under tiden då han var sjuk, från början till slut. Det gör ont att läsa då det han skriver om är både sorgligt och rakt igenom sant, men det är också himla vackert på samma gång. 

Jag tänker på morfar. På förra sommaren. På en fuktig filt fylld med körsbärskärnor utanför trädgårdsföreningen i Göteborg där jag satt och köade till kvällens konsert med kent när mamma ringde. Ringde och sa att morfar inte längre levde. Att han blivit värre och nu avlidit. Minns hur hon frågade först, innan hon berättade, vilka jag var där med. Hon ville försäkra sig om en sak först, att jag inte var ensam. 

Allting stannade upp när hon sa det. Som om ingen värld existerade utanför den där filten vi satt på just då när jag kröp in i min väns famn. Det går inte ens att förklara. 

Och trots att det idag gått snart ett och ett halvt år så är det ibland fortfarande svårt att förstå. Att han är och förblir borta. För det händer att jag ibland glömmer. Att jag glömmer bort att morfar inte längre lever, att han inte kommer att komma tillbaka igen.

När jag den eftermiddagen i Juli 2012 slutat gråta, slutat gråta för en stund för att allting tar slut. Tårarna tar slut. Om så bara för en stund. Då bestämde jag mig för att gå. Och så blev det med. Jag gick på konserten den dagen och med Sannas armar virade runtom mig sjöng vi till låten vi så många gånger hört förut, sjöng till en låt vars text där och då fick en helt ny mening. Mannen i den vita hatten. 

Vi ska alla en gång dö

”ha tålamod och du kommer ta dig nånstans”

Ännu en helg över och ännu en måndag kommen. Det är fortfarande trist, grått och blött oktoberväder utomhus och jag spenderar större delen av dagarna under filtar och tjocka tröjor. 

Fredagen spenderade jag med mamma, god mat, soffläge och onyttigheter. För att sedan sitta uppe för sent och sova bort halva lördagen. Åkte hem till Maja framåt kvällen, drack vin med några fina, gick iväg på förfest och sedan in till stan. Efter att ha varit på diverse ställen tog Majas vän Anna med mig till Mårtensson och det blev en sen men mycket rolig kväll! 

Just nu längtar jag mest efter julmat och mys, att ha ett jobb, veta vad jag vill börja plugga till nästa år och jag längtar och hoppas något helt fruktansvärt att jag kan skramla ihop pengar till tåg-/bussbiljetter till och från Karlstad i mellandagarna, för att återigen se Håkan och få träffa ett par så fina fina personer. 

Mitt ljus i mörkret
som blev större
och större
var bara en långtradare
som slira emot mig
mitt ljus i mörkret