2015-11-16
Har försökt hitta formuleringar på vad jag tänker och känner efter att ha vaknat upp till nyheterna om terrordåden i Paris i lördags. Försökt hitta orden för att beskriva dessa händelser.
Faktum är att jag inte vet vad jag ska säga. Det är så svårt att förstå vad som faktiskt pågår världen över. Terrordåden i Paris, självmordsbombningarna i Bagdad och Beirut, våldet i Syrien, alla nedbrända flyktingboenden här i Sverige, för att bara nämna några. Men vi måste lägga fokus på rätt saker i ett sådant här läge. Inte bråka över om att våra vänner bytt till blå-vit-röda profilbilder på facebook eller lagt upp inlägg under hashtagen "prayforparis" på instagram och andra sociala medier. Låt dem göra det och informera dem om alla liknande händelser som sker runtom i andra länder istället för att bli arga för att de vill visa medmänsklighet. Det är mycket möjligt att de missat flera av de andra händelserna på grund av att vi inte haft en lika stor rapportering om dem.
Jag kan förstå frustrationen över det. Över att vi inte rapporterar på samma sätt om andra länder där människor mister liver dag efter dag i liknande händelser. Bara en dag innan händelsen i Paris miste över fyrtio människor livet i en självmordsattack i Beirut. Även den attacken, likt lördagens terrordåd i Paris, har IS tagit på sig ansvaret för.
Sedan kan jag till viss del också förstå att fokuset lagts på Paris. Allting handlar om närhetsprincipen. Hur händelserna i Paris kan beröra oss på ett djupare plan på grund av sin närhet, både geografiskt och kulturellt. Våldet kommer närmare inpå och sägs bara vara en början. På aftonbladet skrivs det att dessa händelser lika gärna kunnat ske i något annat europeiskt, västerländskt land. De skriver att det lika gärna kunnat ske i Sverige.
Samtidigt som detta händer runtom i världen så bygger vi högre murar, stänger våra gränser, stänger ute. Även om detta ska vara pga att tillströmningen av flyktingar varit så stor att det inte funnits möjligheter att hjälpa alla, inte funnits möjligheter att kunna förse dessa människor med den trygghet de sökt sig hit för så känns det så hemskt och fel. Det känns bokstavligen vidrigt.
För vi får inte glömma att det är den här typen av attacker som får människor att fly. Som får dem att söka sig mot säkerhet. Som får dem att söka sig till Sverige. Vi måste komma ihåg att dessa människor som flyr för sina liv inte har någonting med attackerna att göra. Att de själva flyr från terrorn, från blodbaden, från IS. De flyr för en chans att överleva.
Hatet växer nu, ilskan och rädslan likaså. Det är det sista vi behöver just nu men samtidigt är det förståeligt. Det är förståeligt att vi blir rädda, oroliga för vad som kommer att ske härnäst. Men för guds skull, låt inte rasisterna vinna, låt inte parti som sverigedemokraterna växa på grund av det här. Rikta istället ilskan rätt, rikta den mot IS, mot alla de som bär ansvar för alla de händelser som just nu sker. Rikta den mot terroristerna, inte de som flyr från dem. Annars är det dem som vinner, terroristerna som får som dem vill. Det är det sista som någonsin får ske.
Men precis just nu känns det som att allt kan hända.
Och ja, det är så sjukt jävla skrämmande.
Faktum är att jag inte vet vad jag ska säga. Det är så svårt att förstå vad som faktiskt pågår världen över. Terrordåden i Paris, självmordsbombningarna i Bagdad och Beirut, våldet i Syrien, alla nedbrända flyktingboenden här i Sverige, för att bara nämna några. Men vi måste lägga fokus på rätt saker i ett sådant här läge. Inte bråka över om att våra vänner bytt till blå-vit-röda profilbilder på facebook eller lagt upp inlägg under hashtagen "prayforparis" på instagram och andra sociala medier. Låt dem göra det och informera dem om alla liknande händelser som sker runtom i andra länder istället för att bli arga för att de vill visa medmänsklighet. Det är mycket möjligt att de missat flera av de andra händelserna på grund av att vi inte haft en lika stor rapportering om dem.
Jag kan förstå frustrationen över det. Över att vi inte rapporterar på samma sätt om andra länder där människor mister liver dag efter dag i liknande händelser. Bara en dag innan händelsen i Paris miste över fyrtio människor livet i en självmordsattack i Beirut. Även den attacken, likt lördagens terrordåd i Paris, har IS tagit på sig ansvaret för.
Sedan kan jag till viss del också förstå att fokuset lagts på Paris. Allting handlar om närhetsprincipen. Hur händelserna i Paris kan beröra oss på ett djupare plan på grund av sin närhet, både geografiskt och kulturellt. Våldet kommer närmare inpå och sägs bara vara en början. På aftonbladet skrivs det att dessa händelser lika gärna kunnat ske i något annat europeiskt, västerländskt land. De skriver att det lika gärna kunnat ske i Sverige.
Samtidigt som detta händer runtom i världen så bygger vi högre murar, stänger våra gränser, stänger ute. Även om detta ska vara pga att tillströmningen av flyktingar varit så stor att det inte funnits möjligheter att hjälpa alla, inte funnits möjligheter att kunna förse dessa människor med den trygghet de sökt sig hit för så känns det så hemskt och fel. Det känns bokstavligen vidrigt.
För vi får inte glömma att det är den här typen av attacker som får människor att fly. Som får dem att söka sig mot säkerhet. Som får dem att söka sig till Sverige. Vi måste komma ihåg att dessa människor som flyr för sina liv inte har någonting med attackerna att göra. Att de själva flyr från terrorn, från blodbaden, från IS. De flyr för en chans att överleva.
Hatet växer nu, ilskan och rädslan likaså. Det är det sista vi behöver just nu men samtidigt är det förståeligt. Det är förståeligt att vi blir rädda, oroliga för vad som kommer att ske härnäst. Men för guds skull, låt inte rasisterna vinna, låt inte parti som sverigedemokraterna växa på grund av det här. Rikta istället ilskan rätt, rikta den mot IS, mot alla de som bär ansvar för alla de händelser som just nu sker. Rikta den mot terroristerna, inte de som flyr från dem. Annars är det dem som vinner, terroristerna som får som dem vill. Det är det sista som någonsin får ske.
Men precis just nu känns det som att allt kan hända.
Och ja, det är så sjukt jävla skrämmande.