2015-11-16

Har försökt hitta formuleringar på vad jag tänker och känner efter att ha vaknat upp till nyheterna om terrordåden i Paris i lördags. Försökt hitta orden för att beskriva dessa händelser.

Faktum är att jag inte vet vad jag ska säga. Det är så svårt att förstå vad som faktiskt pågår världen över. Terrordåden i Paris, självmordsbombningarna i Bagdad och Beirut, våldet i Syrien, alla nedbrända flyktingboenden här i Sverige, för att bara nämna några. Men vi måste lägga fokus på rätt saker i ett sådant här läge. Inte bråka över om att våra vänner bytt till blå-vit-röda profilbilder på facebook eller lagt upp inlägg under hashtagen "prayforparis" på instagram och andra sociala medier. Låt dem göra det och informera dem om alla liknande händelser som sker runtom i andra länder istället för att bli arga för att de vill visa medmänsklighet. Det är mycket möjligt att de missat flera av de andra händelserna på grund av att vi inte haft en lika stor rapportering om dem. 

Jag kan förstå frustrationen över det. Över att vi inte rapporterar på samma sätt om andra länder där människor mister liver dag efter dag i liknande händelser. Bara en dag innan händelsen i Paris miste över fyrtio människor livet i en självmordsattack i Beirut. Även den attacken, likt lördagens terrordåd i Paris, har IS tagit på sig ansvaret för. 

Sedan kan jag till viss del också förstå att fokuset lagts på Paris. Allting handlar om närhetsprincipen. Hur händelserna i Paris kan beröra oss på ett djupare plan på grund av sin närhet, både geografiskt och kulturellt. Våldet kommer närmare inpå och sägs bara vara en början. På aftonbladet skrivs det att dessa händelser lika gärna kunnat ske i något annat europeiskt, västerländskt land. De skriver att det lika gärna kunnat ske i Sverige.

Samtidigt som detta händer runtom i världen så bygger vi högre murar, stänger våra gränser, stänger ute. Även om detta ska vara pga att tillströmningen av flyktingar varit så stor att det inte funnits möjligheter att hjälpa alla, inte funnits möjligheter att kunna förse dessa människor med den trygghet de sökt sig hit för så känns det så hemskt och fel. Det känns bokstavligen vidrigt. 

För vi får inte glömma att det är den här typen av attacker som får människor att fly. Som får dem att söka sig mot säkerhet. Som får dem att söka sig till Sverige. Vi måste komma ihåg att dessa människor som flyr för sina liv inte har någonting med attackerna att göra. Att de själva flyr från terrorn, från blodbaden, från IS. De flyr för en chans att överleva. 

Hatet växer nu, ilskan och rädslan likaså. Det är det sista vi behöver just nu men samtidigt är det förståeligt. Det är förståeligt att vi blir rädda, oroliga för vad som kommer att ske härnäst. Men för guds skull, låt inte rasisterna vinna, låt inte parti som sverigedemokraterna växa på grund av det här. Rikta istället ilskan rätt, rikta den mot IS, mot alla de som bär ansvar för alla de händelser som just nu sker. Rikta den mot terroristerna, inte de som flyr från dem. Annars är det dem som vinner, terroristerna som får som dem vill. Det är det sista som någonsin får ske.

Men precis just nu känns det som att allt kan hända. 
Och ja, det är så sjukt jävla skrämmande.

Vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar

Första gången mina föräldrar tog med mig till BUP för att träffa en psykolog var jag nio, möjligen just fyllda tio år gammal. Jag hade flyttat in till Halmstad igen, bodde tillsammans med pappa, hans sambo och min ena storebror och gick min sista termin på lågstadiet i den närliggande skolan i området. 

Att få mig att gå till skolan var dock inte alltid lätt. Det var nog mer regel än undantag att jag kom med klagomål på magont eller möjligtvis en huvudvärk då och då när det väl var dags att åka till skolan. Detta var ingenting nytt, det hade pågått länge men blev bara värre. 

En morgon minns jag mer än andra. Vi satt i bilen, pappa körde mig som vanligt till skolan innan han själv skulle åka vidare till jobbet, samtidigt som jag började klaga på min påstådda magont. Att det gjorde ont. Att jag inte ville till skolan. Som vanligt. 

Det var som att jag gick över en gräns den morgonen. Jag minns hur pappa sa, när vi satt där i bilen, att om jag inte går till skolan får vi åka upp till sjukhuset. Om inte för att ta prover på mig så för att lägga in honom för nu orkade han inte mer. Han lät arg men i efterhand förstår jag att han nog mest bara var ledsen. Men där, i bilen, blev jag plötsligt rädd. Rädd för att jag, som ju bara ville slippa gå till skolan, fått pappa att må så dåligt. 

Vid en annan minnesbild står vi korridoren i skolan. Bland hatthyllor, barnjackor och skor i högar över golvet. Kanske var det samma morgon eller också en annan, jag minns inte vilket men jag minns just en stund så tydligt. Hur jag grät, hur jag inte ville gå in. Hur jag ville klamra mig fast vid pappa och inte låta honom gå, inte låta honom lämna mig där. Resten av klassen satt redan i en ring på golvet i klassrummet för morgonens upprop och samling. I korridoren var det bara jag, pappa och en manlig lärare. En manlig, något muskulös lärare som erbjöd pappa hjälp. Erbjöd sig att hålla fast mig så att pappa skulle kunna gå därifrån. 

Än idag kan jag inte minnas hur det slutade. Om den mannen var tvungen att hålla fast mig så att jag inte skulle kunna ta mig loss och springa efter. Eller om det löste sig ändå. Kanske vill jag inte minnas. 

Jag tror det var någon gång därefter som dem kontaktade BUP. Dit jag fick gå med mamma och pappa för att träffa två psykologer. För varken mamma eller pappa kunde komma fram till vad det egentligen var som var fel. Mamma trodde det hade med hennes f.d. mans olycka att göra. Olyckan som drabbat oss alla, inte minst mig och mamma, väldigt hårt. Pappa trodde det kunde bero på att jag saknade henne, som inte bodde i samma stad då. Än idag vet jag inte om någon av dem egentligen hade rätt, kanske båda, kanske ingen. 

Psykologerna gjorde i alla fall sina försök till att lista ut det. De försökte prata med mig och ställa frågor. De försökte ta mig åt sidan så att jag fick sitta utan mina föräldrar och rita med en av dem. Det tycktes inte spela någon roll vad de gjorde för jag sa aldrig ett ord. Svarade aldrig på deras frågor. 

Kanske berodde det på min blyghet. Kanske på att jag själv inte visste vad jag egentligen skulle svara. Än idag kan det kännas så, när jag gjort nya försök med att gå till psykologer och kuratorer, som att jag inte vet vad jag egentligen ska svara. 

De frågar, gång på gång, vad det är som får mig att må dåligt, men ibland undrar jag ifall den stora frågan inte borde vara om det egentligen ens behöver finnas något konkret svar. Under hela min uppväxt har jag tidvis mått dåligt, haft ångest. Vissa perioder värre än andra. Varför är dock svårt att säga.

Hela min tid både på grundskolan och gymnasiet fortsatte på sätt och vis likadant. Min påstådda magont byttes emellanåt ut mot illamående, halsont, eller valfri symptom som i mina ögon kunde vara tillräcklig för att få stanna hemma från skolan. Min närvaro var långt ifrån den bästa. Visserligen hade jag bra betyg, gjorde alla mina skolarbeten och klarade mig bra ändå. Men det kunde lika gärna varit tvärtom. 

Den egentliga oron har nog legat i hur det skulle kunna bli i framtiden om detta beteende inte skulle försvinna. Hur jag skulle kunna hantera att ha ett jobb, ett jobb där det finns folk som räknar med mig. Som litar på att jag kommer till mina jobbpass och gör det jag ska. Det är någonting jag brukade tänka på ganska mycket förut. Hur det skulle kunna gå när jag inte längre kunde dra en av mina inlärda lögner om mag- / halsont för att få stanna hemma. 

Någonting som därför blivit viktigare med åren är att försöka acceptera att det inte alltid är det fysiska som satt stopp i olika situationer. Det är dock någonting som inte är lätt, speciellt inte i det samhället vi lever i idag. Ligger du hemma med en ilsken migrän, feber eller halsfluss finns det ingen som ifrågasätter varför du inte gått till skolan eller jobbet den dagen. Att sjukanmäla sig är vid sådana tillfällen socialt accepterat. 

Att däremot sjukanmäla sig på grund av att man ligger hemma med bottenlös ångest är däremot inte socialt accepterat. Detta är någonting som måste förändras. Vi måste lära oss att ta psykisk ohälsa på lika stort allvar som fysisk ohälsa. Förstå att den orsakar precis lika mycket svårigheter. 
 
Jag har gått till både skola och jobb sjuk. Jobbat som telefonförsäljare med förstörda stämdband och en hosta från helvetet. Gått till en tenta med en migrän som fått det att flimra så mycket framför ögonen att jag undrat om jag ens skulle klara av att ta mig dit då jag hade problem med att bara lyckas knyta mina skosnören. Nästan svimmat hemma hos en brukare under mitt jobb i hemtjänsten och suttit gråtandes på golvet med ryggsmärtor. 

Samtidigt har jag ibland blivit liggande i sängen med en sådan ångest att jag inte klarat av att ta mig hemifrån, vissa gånger knappt ur sängen. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag missat saker i skolan på grund av detta. De är många. 

När det sedan kommit till jobbet har jag fått tvinga mig själv. Tvinga mig iväg för att sedan gråta på personaltoaletten när det blivit för jobbigt. Men att sjukanmäla sig på grund av ångest har aldrig känts okej. Till och med efter en av mina första panikångestattacker på bussen på väg till mitt jobb som telefonförsäljare i Göteborg lyckades jag på skakiga ben släpa mig bort till kontoret, för att sjukanmäla sig var inget alternativ. 

I somras hade jag turen att ha ett jobb där jag trivdes bra, ett jobb som orsakade mindre ångest än något jag tidigare haft. Det underlättade enormt. Även om ångesten fanns kvar så var det lättare att ta sig till ett jobb som var roligt med kollegor som jag trivdes med. Visst grät jag även där, panikgrät inne på personaltoaletten i två minuter vid behov innan jag gick ut och jobbade igen. Den biten gick inte att undkomma, men allt det runtom gjorde det lättare att hantera. 

Faktumet återstår: vi måste börja acceptera psykisk ohälsa. Vi måste börja ta det på allvar.

Det var väl klart att mamma nog visste att det inte alls var fysiska smärtor som fick mig att stanna hemma från skolan varenda vecka. Hon visste det trots att jag själv inte kunde säga det. På så sätt har jag haft tur. Tur som haft föräldrar som accepterat. Försökt att hjälpa, försökt att peppa och motivera, men i slutändan också accepterat när det inte gått. 

Men jag hoppas, hoppas verkligen så jävla mycket att vi ska komma ur det här stadiet där psykisk ohälsa är någonting man måste skämmas för. Att det ska sluta vara någonting som vi inte vågar prata om. Så att mina barn den dagen de mår psykiskt dåligt, vilket jag hoppas att de aldrig någonsin ska behöva göra, ska våga komma till mig och säga som det är istället för att skylla på magont eller halsont som de egentligen inte har. Det är långt dit och krävs otroligt mycket för att lyckas nå dit. Men det går, det måste gå.

 
 

Om vi ses på stan kan vi säga hej

Till slut blev de enda gångerna vi hördes av sena nätter med alkohol i blodomloppet. Gångerna då det fanns en chans att vi båda ville spendera natten tillsammans för att morgonen efter återgå till att vara ingenting.

Han hade sagt att vi väl inte behövde bryta kontakten helt. Samma morgon hade jag lämnat hans lägenhet och gått hem, bestämt mig för att det aldrig skulle ske igen. Bristen på intresse för något mer än potentiella ligg efter utekvällar från hans sida var tydligt. "Emelie" skrev han, och därefter följde ännu en utläggning om hur olika våra liv var. Ännu en förklaring till varför det inte skulle komma att bli någonting mer mellan oss igen. Men inte behövde vi bryta kontakten för det, gud nej, ligga kunde vi ju fortfarande göra!

Okej, det där sista skrev han inte rakt ut. Förstås.  

Efter det följde en tid av tystnad. Den övergick tids nog till korta samtal som mest bestod av artighetsfraser. Tills en natt då vi åter var där igen. Tillbaka i samma karusell ännu en gång.

Men sen kom det en kväll som var annorlunda. När smsen var lika många till numret som fnissandes döpts om till "Gå hem du är för full" efter några glas vin tidigare samma kväll. Känslan efteråt var däremot inte densamma. För plötsligt fanns inte känslorna kvar. Inte alls. Trots att de där smsen skickats iväg så fanns ingen vilja till att fullfölja dem. 
 
Så jag gjorde det, tog steget till slut. Raderade hans nummer. Raderade alla våra gamla konversationer. Ja, jag tog till och med bort honom som vän från facebook. Jag gjorde det som alla mina vänner länge varit uppmuntrande till, som flera stycken skulle komma att vilja high-five:a mig för och hurra över när det väl var gjort. Vilket kan låta överdrivet men också är förståeligt efter alla deras försök till att få mig att ta andra beslut än de jag tagit tidigare - och sedan ångrat. Samtidigt skulle jag själv sitta där framför skärmen med en underlig känsla innanför bröstkorgen och se orden "vänner" ändras till "lägg till vän". 
 
För en sekund så ångrade jag det. Satt och stirrade stint på skärmen framför mig och undrade ifall jag verkligen gjort rätt. Fick panik och gick in i badrummet och sköljde ansiktet i iskallt vatten. Sen stod jag där, framför min egen spegelbild och undrade vad det egentligen var som jag var så rädd för. Vad det var jag trodde skulle kunna hända nu? Allt var ju redan över. Det hade varit över länge nu. Detta var bara det sista avslutet, den sista delen av ett gammalt kapitel som nu skulle kunna läggas åt sidan för att ett helt nytt skulle kunna ta fart. 

Ett nytt kapitel med nya blanka sidor. Ett som han inte längre skulle få smyga sig in i.

Ibland är det vad som krävs. Hur hårt och kallt det än kan verka vara. Det behöver inte handla om hat eller om att vara ovänner. Ibland behöver någonting gammalt helt enkelt bara rensas bort för att skapa plats för någonting nytt. 

Men förstås, om vi ses på stan kan vi säga hej.