2017-09-23

Jag kan inte riktigt släppa frustrationen över att allting tar sån tid. Jag vet att remissen till slut kommit fram till bedömningsmottagningen här i Helsingborg och att jag får besked inom en vecka men jag kan ändå inte sluta tänka. Tänka på att det tog alldeles för lång tid och att saker och ting kanske varit bättre om det gått fortare. Och vad är det för besked jag ska få? Kan de verkligen ge besked som innebär att jag inte får hjälp? Jag tänker på att de väl inte kan ta ett sådant beslut utan att faktiskt träffa mig. Remissen de fått är baserad på mitt mående för fem månader sedan som redan då förtjänade ett bra besked. De borde dessutom förstå att mycket kan ha hänt sedan dess, att mycket faktiskt HAR hänt sedan dess.

Fem månader. Det är ju en hel evighet. 
Sedan dess har jag tagit examen. Åkt på semester för att bada i det adriatiska havet, äta bläckfisk och dricka öl. Jag har jobbat på café. Jag har kommit in på en ny utbildning. Jag har flyttat, bytt stad. Jag har börjat plugga.  

Mycket har varit bra och mycket är bra, tekniskt sett. 
Jag trivs med att plugga igen, eller snarare fortfarande. Jag tycker om att bo i Helsingborg och börjar känna att jag faktiskt hittat några vänner, om än få vid det här laget, som känns lite extra bra. Jag tycker om att åka på besök till Halmstad för att träffa mamma, gå på överraskningsbabyshower, bo på hotell och träffa kompisar. Det känns liksom okej att Halmstad inte längre är mitt hem utan någonstans man numera åker på besök, det känns okej att ha gått vidare. 
 
Men ibland känns det som att sprickorna växer sig större, som att någonting kommer att gå sönder. 
Pluggångesten och stressen är hanterbar. Den existentiella ångesten inte riktigt likaså. 
 
Bitvis känns ångesten och tankarna fåniga, att de saknar grund. Saker är ju bra, i alla fall på ytan. Men svängarna upp och ner är skarpare. Frustrationen större. Tonen vassare. Ögonen tröttare.
Jag är helt enkelt inte den lättaste att leva med just nu.
 
I veckan har jag pendlat mellan plugg och serier eller bitvis försökt mig på båda på samma gång. I skolan har vi läst om mentalisering och jag har fått inse att min mentaliseringsförmåga nog är rätt ostabil nu men också fått lära mig att det är det man jobbar med i den psykoterapi jag skulle börjat med i Halmstad om det inte blivit en flytt. Ut har jag egentligen bara gått för promenader längs havet och för att gå till skolan förstås. Jag har varit supertrött men är ändå helt och hållet klarvaken.
 
Nu är veckan åtminstone snart slut och jag sitter i mjukiskläder och bockar av plugg efterhand. Läser på om socialpolitik, socialkonstruktivism och intersektionalitet varvat med förberedelser inför måndagens gruppredovisning. Ikväll ska i alla fall mjukiskläderna bytas ut mot finare kläder för att gå ut på middag med killen jag gillar. Imorgon har det varit vi i nio månader och snart har vi träffats i ett helt år. Ändå rätt knäppt.

Hemma på besök, fast inte hemma längre

Efter att det plingade till i telefonen i torsdags kväll när jag stod i kö in till terminens första torsdagspub så blev helgen plötsligt fullbokad. Hotell bokades, tågtider kollades upp, presenter köptes och vips så var det lördag och vi satt på tåget hem till Halmstad. Vi checkade in på Scandic, fick ett rum på fjärde våning och fräschade till oss innan det var dags att bege sig igen. Först en sväng till pappa, ett babyfoto skulle rotas fram och vi hann säga hej innan vi fortsatte rundan vidare till mamma på en liten fika. En öl i hotellobbyn hann vi också med innan bussen ut mot Gullbrandstorp gick och vi mötte upp resten av gänget på en parkering utanför Tempo. 
 
För ja, det hela handlade ju om en överrasknings-babyshower. Det är knappt två månader kvar till lilla Stina beräknas komma och givetvis ville vi fira det hela. Pizza, fika, bubbel, quiz och lek. Det var gosigt och härligt att bara vara med och mysa hela kvällen. 
 
Efteråt sprang vi ner till bussen, tog en öl på hotellrummet och lyssnade på nittiotalshits i väntan på Tove som vi gick och tog en drink med innan det var dags att avsluta kvällen. 
 
Plötsligt känns det märkligt att vakna på ett hotellrum i sin hemstad, som inte längre är ens egen stad. Vi har bott på hotell i Halmstad ett par gånger förut, men bara på rent skoj. Bara när det fortfarande fanns ett hem några få minuters promenad bort. Nu är det där hemmet istället fullt av nya studenter, som enligt ryktesvägar har så pass stora fester att polisen fått komma. Stackars Maggan, stackars Björn. Men hur som helst, lite märkligt ändå. Men samtidigt mysigt, för Halmstad kommer alltid vara hemma oavsett, bara inte riktigt mitt hem längre. 
 
Så tacksam för den här helgen i alla fall. Minus att jag idag mått helt åt skogen och nu sitter ensam hemma uppkrupen under en filt framför tvn och vilar medan Christoffer fick åka ensam på sin mammas födelsedagsfirande. :(
Men så är det, ibland kan man inte få allt.

Nu ska jag krypa djupare ner under filten, starta en film och se om jag orkar hålla mig vaken tills han kommer hem igen, sen väntar ännu en ny vecka mer med skola, måsten osv, men också lite kul. Men för nu: tacohej

Tre veckor i Helsingborg

 Det är söndag och jag har bott i Helsingborg i tre veckor idag. Tre ynka veckor som delvis gått så jäkla fort, men som också delvis känns som så mycket mer än bara 21 dagar. 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit en stor omställning. Men även om det tagit tid att vänja sig vid att bo i en ny stad, gå i en ny skola och att plötsligt vara sambo (vilket man kan tycka inte skulle vara något speciellt efter att ha kommit från ett kollektiv och minskat antalet människor i hushållet till hälften), så trivs jag så himla bra. 
 
Jag tog en promenad längs med havet i förmiddags, något sliten efter gårdagens avslutningsgala som var det officiella slutet på novischveckorna, och kände att allting ändå håller på att falla på plats. Det låter klyschigt att säga kanske, men det är samtidigt sant. Skolan har kommit igång på riktigt med seminarium, grupparbeten och föreläsningar. Jag har hittat ett helt knippe, eller snarare en hel drös, av härliga människor både i novischgruppen och klassen. Helsingborg börjar kännas rätt, det börjar kännas som hemma.