Och just i ögonblicket när jag vaknar hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum

Jag vaknar av mig själv för första gången på länge. Inget tjutande alarm. Bara kroppen som säger att nu, nu är jag redo, redo att vakna till en ny dag. Somnade innan midnatt, utslagen efter gårdagens bravader. Ja, alltså efter Gekås då. Timmar av trängsel bland hundratals (tusentals?) människor som alla var ute efter tvättmedel, kläder, porslin. 
Efteråt, efter en hemresa med varsin burger king-måltid i baksätet, blev jag bjuden på fest. Tackade nej och såg på en och en halv film med Anne Hathaway innan jag gav upp, borstade tänderna och släckte lampan.

Vaknar idag upp efter att för första gången på en och en halv vecka sovit ordentligt. Somnat innan midnatt och vaknat efter nio, nästan tio, timmars sömn.

Vaknar till en länk från Mathilda till ett fint blogginlägg som får det där som river och sliter att lugna sig för en stund. Då en mailväxling mellan två författare får morgonen att verka något bättre.

Nu är klockan snart halv elva och jag hör röster och steg ifrån övervåningen och i trappan. Det är dags att gå upp. Ta tag i det som denna söndagen handlar om. Om tentaplugg, flyttpackning och några maskiner tvätt dessutom.
Men just nu, för en liten stund, känns det okej.

Kommentera här: