Emelie J.

Det är dagen efter när den tomma rödvinsboxen står och trängs mellan de tomma glasen på skrivbordet som hon kommer. Kommer över med en stor flaska coca cola, dyrt inhandlad i en kiosk på vägen hem till mig. Det är en solig lördag och hon kommer över för att vi behöver dela med oss av allt det som hänt under kvällen och natten som just passerat. Spy ut våra mest skämmiga och pinsamma ögonblick. Skratta åt det. Lugna varandra. Sedan äta pizzabullar på min säng och komma fram till att det ändå var rätt fint. Att vi hade det bra tillsammans. Att vi var glada och sjöng, önskade favoritlåtar i baren och blev bjudna på öl. För när vi har konstaterat det och hon sedan lämnar mig igen senare samma eftermiddag så har ångesten som klamrat sig fast i kroppen, längst in bakom revbenen och i det trötta hjärtat, ändå lyckats släppa något. 

Det är just vad alla borde få ha. En finaste vän som tar hand om en dagen efter. Som  får en att släpa sig ur sängen, som ser till att man både får i sig vätska och föda, som kan skämta bort det som känns jobbigt och påminna en om allt det där som var helt fantastiskt. För då känns den där dagen efter ändå lite bättre, lite lättare att ta sig igenom. För hon kan kanske inte bota huvudvärken och illamåendet, inte få det att försvinna, men istället kan hon stilla det som river i bröstet och då, med lite mindre ångest, känns resterande delar trots allt lite mer uthärdliga.