Emelie J.

Det blev visst inga föreläsningar idag trots allt. Vaknade av att solen lös in igenom mitt fönster och tänkte att nej, fyra timmars kämpande emot hostan lär inte resultera i mer vettig kunskap än kurslitteraturen kan göra en dag som idag. Så istället vände jag mig om och somnade om, vaknade något mer utvilad och mådde faktiskt rätt bra för första gången på över en vecka. Ja, utöver hostandet och den extrema träningsvärken i magen då. Kanske blir jag helt frisk snart trots allt. 



Utanför fönstret ser jag ett ensamt rostfärgat löv falla mot marken. Ser det singla långsamt fram genom luften innan det når asfalten. På andra sidan gården kastar trädkronorna stora skuggor mot husväggarna och på en balkong står en kvinna. Hon pratar i telefon, för emellanåt cigaretten i sin vänstra hand mot munnen och blåser ut små rökmoln under samtalets gång. När samtalet tar slut fimpar hon och går in igen. Nere på gården cyklar en äldre man in. Han parkerar sin cykel och tar varsamt av sig sin cykelhjälm. Och här sitter jag, på en plaststol vid köksbordet och äter min ej längre rykande morotssoppa och ser hur livet fortsätter att ske där utanför medan jag undrar ifall jag ska orka vara en del av det idag. En del av det ständigt pågående livet. Då hamnar den sista soppan till slut i vasken och kläder tas på innan frågan är vad som egentligen ska göras. En skoluppgift måste skrivas, en tårta skulle kunna bakas och solen borde njutas av. Det är bara orken som saknas.