"Det spelar ingen roll vad jag säger, jag kommer aldrig att förstå varför man skriver och hur man gör för att inte skriva." - M.D
Jag sitter vid köksbordet och äter min frukost samtidigt som jag ser ut genom fönstret. Ut på innegården. I ett fönster ser jag något som liknar en julstjärna, men det är ingen stjärna utan ett fredstecken. Jag ler. Undrar vem det är som bor i det rummet, i den lägenheten. Sedan ser jag himlen. Genom de tunna transparenta vita molnen lyser en blå himmel igenom. Solen är ockå någonstans där bakom molnen, lyser svagt som om även den var lika nyvaken som jag själv är nu.
Himlen ser ut som en tidig sommarmorgon. Som himlen inför en riktigt varm sommardag. En sådan när man cyklar ut till stranden tidigt på morgonen direkt efter frukost, och de bara armarna täcks av ett lager gåshud för att luften fortfarande är sval när solen ännu inte hunnit fram och värma upp den.
Så ser himlen ut idag, fastän det är knappt 2 plusgrader och den allra första dagen i februari.
Så ser himlen ut idag, fastän det är knappt 2 plusgrader och den allra första dagen i februari.
Jag har börjat se på filmer, flera om dagen helst. Det kan verka orimligt att jag ska hinna med det mitt bland allt plugg men på något sätt känns det lättare än att fastna i serier. Jag har jobbat mig igenom alla Hunger Games filmer utom den senaste, sett The age of Adaline, The Martian, The longest ride, The girl in the book. Med flera.
Men jag pluggar också, jag lovar.
Idag fick jag migrän under föreläsningen men hade som tur var med mig migränmedicin i väskan. Det flimrade för ögonen och jag ville inget hellre än att gömma mig under täcket, dra det över huvudet och låta allting bli svart. Det gjorde jag också senare, när migränmedicinen hade börjat verka någorlunda och flimret övergått i värk. Då tog jag bussen hem, köpte med mig en fylld baguette och en minisemla på vägen för att slippa laga mat och la mig sedan i sängen och sov. Sov bort värken och ät sedan den där baguetten i sängen framför en film.
Såg just klart The girl in the book och inser att det finns så mycket jag vill skriva. Kanske vet jag inte riktigt om vad, eller också vet jag inte riktigt hur jag ska formulera det jag vill skriva ner. Och kanske är det inte dags än, men jag hoppas ändå att 2016 blir ett mer produktivt år. På alla sätt som det bara går.