Då som nu för alltid.
En del av mig är totalt förkrossad. Och jag inser att det, för flera som lär läsa detta, låter alldeles befängt. Men det är så det känns. Det är en tomhet som finns på avstånd, ett slut som ligger och väntar. Vi vet när det är över, vi vet när allting dör ut. Det är som att en del av våra liv har dömts till döden och vi kan räkna ner varenda månad, vecka, dag som är kvar tills den delen tas ifrån oss, tills kent inte längre finns.
Det enda som går att försöka tänka på nu är skivsläppet och turnén. Att det faktikst inte är över än. Jag kommer, som det ser ut nu, att se lika många kentkonserter under tre månaders tid som jag sett hittills under hela mitt liv. Och även om det där slutet som ligger och väntar kommer att bli så inihelvetes svårt att förstå sig på så har vi det här året kvar. En sista skiva. En sista turné. <3