Två månader senare typ....

Tina har gång på gång frågat "när ska du blogga igen?" . Hon har sagt "Vet du hur lång tid det gått sen sist? Nästan två månader!" och jag har ryckt på axlarna för att jag inte vetat vad jag ska skriva. Har gått in här gång på gång och tänkt att "nu ska jag skriva" men så har jag också fastnat där. Med fingrarna hängande över tangentbordet i brist på rätt ord. Jag har skrivit lite, raderat, skrivit och raderat igen. 
 
Det varierar från dag till dag. Vad jag vill skriva, hur jag mår, vad jag känner. Så det har liksom känts extra svårt att kunna time:a in det och skriva någonting som inte bara är skit eller bara pepp. Det är lite så det sett ut den senaste tiden, upp och ner i ett jäkla virrvarr. Ibland hänger jag knappt med i svängarna själv.
 
Men det är väl typ det här som hunnit hända (bland annat):
 
• Det blev till slut dags för min utredning på vuxenpsykiatriska mottagningen som jag väntat på i ett halvår. Sju timmar hos en psykolog som ska kunna avgöra ett och annat. Det var läskigt, så jäkla läskigt, men också skönt. Skönt att ha vågat ta tag i det till slut för att kanske kunna hitta ett sätt att hantera ångesten och allt det andra. Kanske kan det tillföra någonting nytt. Oavsett så har det redan nu fått mig själv att få en större förståelse för varför jag mått / mår som jag gör, varför vissa saker sett ut som de gjort under åren. Bara det är rätt skönt. Att få bekräftat att man inte bara är idiotisk eller fjantig som känt / känner som man gör. 

Vid alla besöken hos den där psykologen jag spenderade sju timmar hos totalt upprepade jag flera gånger att "jag har så himla mycket bra i livet just nu: min uppsats blev godkänd, jag trivs i mitt kollektiv, jag älskar att bo med min bästa vän och jag är kär . Samtidigt är jag mest bara ledsen. Det är inte så det ska vara. Jag vill vara glad, jag borde kunna vara glad över allt det här. Men jag känner det inte på det sättet som jag borde, och jag hatar det". För det är så det är. Ångesten och allt det andra äter liksom upp lite av glädjen i allt det där som är roligt / bra / underbart. Och det är det jag vill ändra på. 
 
• Jag har fått godkänt på min kandidatuppsats och äntligen kunnat lägga den helt bakom mig. Min examinator kommenterade även att jag nedvärderat mitt eget resultat då jag skrivit att "det kanske bara var ett undantag" eftersom mitt material var så litet och tidigare forskning visat annat. Medan han tyckte att jag ju faktiskt kommit fram till någonting intressant. Ändå kul att höra. 
 
• Har fått en praktikplats (faktiskt flera stycken och därmed fått tacka nej till några). 
 
Och nu är vi dessutom mitt uppe i veckor fyllda av roliga och bra saker. Idag ska jag åka ner till Helsingborg och fira att killen jag gillar fyller år med en massa paket och överraskningar. Nästa vecka är det dags för mitt eget födelsedagsfirande i förskott och en hel dag kommer fyllas med födelsedagsfika med familjen, middag på Söder med mina favvisar, förfest med quiz och lite annat kul. Sen väntar dessutom en maskerad snart (måste bara komma på en bra utklädnad) och äntligen äntligen en konsert att gå på. 
 
Jag har inte varit så sugen på att gå på konserter efter kent. Inte hittat någonting som verkat tillräckligt intressant. Några gånger tänkt att "det där kanske vi skulle kunna gå på, för skojs skull bara" men så har det inte blivit av. Men nu ska vi snart köpa biljetter till Thomas Stenström som spelar 350m hemifrån den 1 april och jag är äntligen peppad på det. 
 
Så ja. Det är blandade känslor. Jag vill säga att det kommer bli en bra vår när jag redan har så mycket att se fram emot, så mycket som kommer vara bra / roligt. Jag vill tro och hoppas på det i alla fall. Men är det någonting jag insett den senaste tiden så är det väl att det inte heller alltid går att styra över, skit kommer att fortsätta hända och jag kommer att må bättre vissa dagar, sämre andra dagar. Men det är så det är. Och det är väl okej det med.

Kommentera här: